Alla människor borde göra en pilgrimsvandring. Inte utifrån en religiös föreställning, då kan du lika gärna gå på ett löpband, utan utifrån att vi människor är andliga varelser. Och det låter ju lagom flummigt, och det är det.
Man säger att ett av de tydligaste bevisen på människans intelligens är att vi begraver våra döda, men det gör många andra djur också. Istället är det vår förmåga att tro att något lever vidare när kroppen dör som gör oss unika. En själ, eller ande.
Och denna förmåga, som handlar om att kunna föreställa sig saker som inte finns eller i alla fall inte syns, är i sin tur en del av vår förmåga till empati och naturligtvis mycket annat. Det är vår andlighet.
Att göra en pilgrimsresa är att sakta och under lång tid färdas framåt i rummet för att samtidigt i anden kunna resa bakåt i livet och slutligen göra det enormt svåra och landa i nuet.
Det är psykoterapi, yoga mindfulness och meditation i ett. En pilgrimsvandring renar kroppen, och stärker din själ och ande. Den görs hela tiden i fem dimensioner, eller sex.
Så vad har detta med nyår att göra? Ja, en pilgrimsvandring är en livsresa, komprimerad i tid och förlagd i rum.
Den tar dig från en födelse som pilgrim och till ett slutmål där din identitet som pilgrim dör.
Känslan att nå sitt mål är en blandning mellan eufori och sorg, och så tänker jag att jag vill att min kroppsliga död också ska vara. En blandning mellan att äntligen gått i mål och en sorg över att det faktiskt är över.
Vi fostras att tänka på våra liv som linjära, en i nästan allt kontraproduktiv tanke. Det finns visserligen en linje som vi följer, men den får oss allt för ofta att inte se det som finns runt omkring oss. Vi finns inte här och nu.
Att se tillbaka och blicka framåt är viktiga egenskaper, ytterligare något som gör människan speciell. Men att inte se vad man står på, eller är på väg att sätta nästa fot på, är både farligt och dumt.
Om nyårsafton ägnas åt att blicka framåt och bakåt, vilken dag ägnar vi åt att befinna oss i nuet? Känna andetagen, fokusera på att sätta en fot framför den andra, verkligen se allt du har - här och nu? Svaret borde vara alla andra dagar. Kanske inte hela tiden, men någon liten stund.
Känna lite tacksamhet kanske. Nuet, som alltid finns där men aldrig kommer tillbaka.
Trots att en pilgrimsvandring är just en vandring är det kanske framför allt ett sätt att stanna upp och befinna sig i nuet. En bristvara för oss andliga varelser. Vår linjära jakt på mål och mening dödar i slutändan mycket av det som gör oss till just människor.
Vi är. Nu. Och det i sig är något värdefullt. Lidandet och eländet finns där, liksom lyckan och allt det fina. Och i varje ögonblick kan vi välja hur vi vill agera, vad vi vill trampa på, undvika eller sträva emot. Nuet är en gåva du hela tiden får och som du genom ditt agerande väljer att ge vidare till alla runt omkring dig. Din vandring.
Tänk även på det idag, och alla andra dagar.
