The Why?

Tror det är ett av de vanligaste samtalsämnena på Caminon och som det verkar en helt naturlig fråga, Varför går du Caminon? Innan sångstunden hos Nunnorna fick vi ju också alla presentera oss och vilka skäl vi hade för att gå, en del svarade kort och andra pratade intensivt och länge om vad som fått dem att dra ut på den 80 mil långa pilgrimsleden. Så här långt kan jag säga att unga människor vi träffar ofta svarar "äventyret", "träffa nya människor" och äldre (tja, i min ålder, den sk. medelåldern) ofta svarar att de "vill lära känna sig själva", "vill hitta tillbaka till sig själva" osv. Sen återgår det lite när pensionsåldern uppnås till att "träffa nya människor"..
 Liten materialcheck:
 -Eagle creek förvaringssystem, pack it cubes mm: Kan inte leva utan, ser hur människor knölar ner kläder och sliter runt i sina ryggor. Inte vi, våra kläder förvaras i små kuber och tas fram i bättre skick än garderoberna hemma.
 -Salomon kängorna jag köpte: Ta i trä, jag ser dagligen människor ägna timmar åt att plåstra om sina fötter med diverse otäcka köttsår. Hittills har jag klarat mig helt, förutom efter keenskorna, där jag fick blåsor mellan tårna då de inte var vattentäta och fukten gjorde att det blev skav. 
 -Minas Houdini shorts. Alla våra kläder borde vara gjorda i detta material. Tvättar varje kväll och de torkar på ett kick. Jag har även en Arcteryx klänning med att ha på kvällarna, i detta underbara material, skrynklar inte, väger inget och är bara helt fantastiska.
 -Min Patagonia magväska (tja, alla har dem, magväskorna alltså. På Caminon är de inne, överallt annars är de ett tecken på knepighet) Fick laga den idag med lite cykeldäcklappar, men den hänger i. 
-Teva sandalerna: varje dag när kängorna åker av, applåderar mina fötter. 
 -Ryggsäcken, Bergans Rondane, lättviktsryggsäck. Samma här, den har jättebra system för att anpassa och sitter som gjuten, vilket gör att jag kan gå obehindrat. Man ser människor gå med höftbälten nere på låren i princip och undrar hur deras axlar ser ut? Sen är den mycket lätt, vilket gör att jag håller nere vikten jag bär på. Det enda negativa är att utanpåfickorna inte har låsning eller resår i uppkant vilket gör att man tappar saker när man ställer ner den. Kan vara besvärligt när man tappar ut en slags vass skära för vinrankor man hittat och släpar på, människor ser oförstående ut.  

 Idag, torsdag reparerades all min misstro mot människor och det visade sig att underbara änglar av vänlighet finns: Som jag skrivit förut så har jag ju oroat mig för vissa sträckor av Caminon, nu när Henrik inte är här och vi är två som går. Dels tycker jag inte om att utsätta Mina för vad som helst och dels så är det så att ute på forum om Caminon kan man läsa om hur kvinnor blir utsatta för både mindre övergrepp och blottningar, till att det skett ett mord av en ung kvinna. Just in och utfarter på de större städerna och sträckan Astorga - Rabanal har varit platser som varit belastade. Då Mina och jag ofta sover i eget rum, och lägger oss innan den traditionella pilgrimsmenyn där människor sällskapar, så missar vi det naturliga forumet för att fråga när människor ska ge sig iväg och om vi kan hänga på. Ofta så går vi ju ändå på tider så att vi har pilgrimer både framför och bakom. Nu satte jag ändå ut en liten blänkare på ett forum på FB för kvinnliga som går Caminon. Camigas. Och fick ett sådant varmt gensvar att hjärtat blev fullt. Och som om av en händelse så visade det sig att jag satte ut detta på onsdagen och att torsdagens sträcka gick förbi byn Moratinos, efter ca 12 km, och där bodde Rebekah Scott, som skickade en inbjudan att komma förbi. Vi fick även en inbjudan från några som kände igen oss från sångstunden hos nunnorna att gå med dem, de här sträckorna. Abret var att de var 1 mil före oss och skulle gå 3 mil dagen efter, vilket skulle innebära 4 mil för mig och Mina för att komma ikapp. Tja vi tänkte att vi måste försöka, så vi gick upp tidigt och var iväg 07.00.  Efter12 km, gick vi ner mot byn och frågade första gubbe vi träffade på om "Rebekahs hus", han blev eld och lågor och sprang före mot en gata där vi mötte henne och hennes make med ett lass hundar. Sen blev vi inbjudna till deras hus och fick frukost, kaffe och mycket hundmys, vilket gjorde Mina överlycklig. Sen fick vi träffa både katter och höns och tillslut fick vi skjuts med Thulevagn och allt ca 1 mil, vilket helt plötsligt gjorde att vi hade en sportslig chans att hinna ikapp vårt blivande Caminosällskap. Mina har sedan sjungit sånger hela vägen om hundarna och hönsen, och är nu redan i tanken ägare till två höns som ska bo i hennes rum. Då jag gick de första 12 km, alldeles för fort, i tron att jag skulle hinna 4 mil den dagen, så började kroppen protestera när det var en mil kvar, så när vi väl kom in i Burgo ranero, vår slutstation, och efter lite snurr hittade vad vi trodde var vårt hostel - så var krafterna slut, hos både Mina och mig. Och efter att ha träffat alla de här goda människorna så fick vi träffa en otrevlig liten gris som hånade och skrattade åt oss. När vi bara gått fel. Gråtandes med Henrik i telefonen som samtidigt försökte ringa och hitta det hostel vi hade bokat rum på, så fann vi våra Camino vänner som såg hur trötta vi var, plockade av mig ryggsäcken, tog vagnen och mer eller mindre föste oss till hotellet. Där ägaren visade sig vara ute och leta efter Mina och mig med bil, vi fick vatten, hjälp till rummet, och kunde bara slänga oss på sängen och vila. Som sagt ÄNGLAR. 

Vi har även träffat två urgulliga yngre svenska tjejer som Mina anser som sina kompisar, som ska flytta till oss. Som vi delat nummer med för eventuella samgåenden under de här delarna av Caminon som faktist inte rekommenderas att man går själv som tjej.  Hade jag nu gått ensam, så hade det inte bekymrat mig lika mycket, jag har känt mig trygg och hittat sällskap att gå med, men när man går med sitt mest värdefulla så vill man ändå ha lite mer säkerhet. Nu väntar vi bara på att Henrik ska återkomma och räknar ner dagarna. Det är så mycket roligare att dela detta med honom.  

Några dagar på bondlandet.

Först en reflektion över Caminon.  I början är landskapet helt makalöst och det går upp och ner helt vansinnigt. Du tvingas stänga av allt, stress, hjärna, tankar. Sen händer något gradvis, backarna blir färre och lite mindre, det kommer vinrankor och olivträd överallt och blir lite mer monotomt. Sen blir det "skåneland" olika säd överallt och så långt ögat når, vägarna blir rakare och backarna färre. Lite som på de bilder vi sett innan vi åkte.  Så från att tvingas vara i nuet och stänga av all stress, med hjälp av stup och vyer, så tvingas man nu koppla på hjärnan medan fötterna mekaniskt går och landskapet är det samma med stora fält av säd. Så medan man blir lite mer inåtvänd och reflekterande och sakta kopplar på hjärnan till mer vad? Än här och nu, så ser vi nu bara bergen i ögonvrån medan skogarna skymtar längre fram.

Med det sagt, så har vi alltså gått på bondvischan ett par tre dagar, och haft humördipp de Lux. Av många skäl, som jag skrivit förut så saknar vi ju Henrik och hans spanska, och det gör vi aldrig så mycket som när de man är inkvarterade hos ute på landet, utan några fler hostels i sikte eller ens en restaurang/butik, inte är på bra humör. Då blir det dubbelfel och när vi inte kunnat handla mellanmål och inte gjort oss förstådda för att någon inte vill ens pröva teckenspråk, engelska eller Google translate, så att man får gå hungrig - just de dagarna är skit. Å andra sidan så har vi tagit igen de dagarna med råge igår och idag, igår med St Maria ett kyrkligt boende och idag med ett mycket ödsligt boende, men där alla varit på superhumör och allt flyter. Vi har också haft knackigt med internet, att boenden har wi-fi betyder inte att man ens kommer ut på internet...  

Jag har inte en enda bild från vår dag i nunnornas vård, Augustinian Sisters driver ett albergue i Carrion del los Condes där vi la om vår km planering för att kunna landa i tid för att få en plats. Det är ett populärt, billigt, rent ställe och man blir väl omhändertagen. Vi var med på en slags välsignelse av pilgrimer tidigare på dagen och sedan en sångstund, mässan som var kl 20.00 blev för sent för att Mina skulle orka, så vi åt och gick i säng istället. Men sångstunden gav kraft och energi så det räckte.  Det var frivilligt och det var långt ifrån alla som bodde där som var med, men det 20 tal personer som var där delade med sig av sig själva på ett fantastiskt sätt och vi började alla med att presentera oss och vart vi var ifrån och varför vi går Caminon. Mina och jag fick börja, så det tog udden av situationen, sen delade alla från hjärtat! Sen sjöng vi några sånger och någon kunde spela gitarr, trummor och så vidare. Mina var helt upslukad och sjöng och klappade händer, hon älskar ju detta. Sen ville nunnorna att alla skulle dela en sång från sitt land och de bjöd in genom att försöka sig på en japansk sång för den enda personen med oss från Japan.  Sen föll blickarna återigen på oss och vi var en till från Sverige, så de frågade om vi ville dela något. Mina hade tokladdat och var säker på vad hon ville sjunga.... "Lilla snigel".  Så hon sjöng, eller hon och jag sjöng. Ingen annan.  Och hon sjöng, lilla gumman! Sen blev hon helt tagen av att människor applåderade och grät nästan. Efteråt kom människor fram och hade tagit kort på henne, men jag var för trött för att be om dem, vilket jag skulle gjort. Men det bästa minnet är ändå hela den stämning som var, med människor som gav av sig själva! På kvällen skulle vi då sova i sovsal igen, och strax innan Mina somnade sa hon "jag kan inte sova i matsal mamma, jag är inte gjord för det", sen somnade hon. Det är stökigt med så många människor som alla ska gå samtidigt på morgonen, när man har en treåring. Ingen orkar ta hänsyn till hur långsamma vi är när man ska iväg och vill vara effektiv. På kvällarna är det enklare när människor bara ska slappna av och sova. Idag tog vi hostel igen, för att kunna få vila ikapp och vara ifred, det kostar runt 2-300 kr för mig och Mina så det är ok, vi kostar inte så mycket i mat och vin som en del andra... *ler*  Vi pysslar runt just nu med guideboken och går lite hipp som happ känns det, men det är för att vi inte ska behöva ta en natt i Leon, vi vill bara gå igenom på dagtid. De stora städerna kommer med allt som hör till dem och det känns inte som att det är Mina och min grej utan Henrik. Vi har å andra sidan mött flera som gör så, för att slippa det brus som blir av städer. Sen har vi Astorga-Rabanal som kommer upp och det ska jag försöka ta tag i genom att hänga på någon just de bitarna.  

     

Swimmingpool & för & emot vilodag

Igår visade sig "vitlöksfesten" vara en omskrivning för "partajbigtimemedgigantiskscenochmusiktill02.00" så imorse kl 06 var vi lite möra.  Det tog till 08 innan vi var iväg och vi såg i boken att det skulle vara lite uppför och lite nedför. Det var rakt upp på mesetan med 12% lutning i vad som kändes som km. Ni kan se ovan vägen som slingrar sig upp. Ett par kvinnor stannade mig och frågade om jag behövde hjälp när jag andades som jag tyckte "tungt" av ansträngning - antagligen lät det som jag skulle få ett astma anfall eller hjärtattack. Mina som bråkat om att få gå mest hela tiden (vilket hon får mest hela tiden hon vill, bara inte heeela tiden), bestämde sig för att hon ville åka vagnen upp, vilket innebär 17 kg Mina och 11 kg vagn plus lite packning, och så jag då. Det var tungt.  Jag känner lite i efterhand med Henrik som drog vagnen upp och ner för Pyrenéerna, medan jag gnällde om packning... Men precis som i Pyrenéerna så var utsikten hela tiden så vacker att man log medan man flåsande puttade vagnen fem meter i taget. Jag kom dock före flera andra personer, så så illa kan det inte vara med kondisen längre. 

Väl uppe pratade jag med Henrik och sa lite oroat att jag funderade på hur neråtbiten skulle bli, men tänkte att det säkert skulle dröja innan vi skulle ner. Det skulle det inte, vi gick inte mer än ett par hundra meter uppe på mesetan, innan vi med varningsskyltar om brant lutning på båda sidor stirrade på den asfalterade backen ner. Asfalterat är bra, men bromsen på Thulevagnen tar bättre i lite grusaktigt, och det stupade brant ner. Det är lätt att skratta och tycka det är skönt med ner om man ska ta sig ner själv. Men med en tung vagn och en Mina i, som man helst inte vill tappa iväg, så får man lite hybris. Bromsen är på framhjulet och det är tungt för armarna att hålla emot när det drar iväg. Så mitt inköp av 4 meter klätterrep, med någon avlägsen idé om användning blev dagens succé.  Jag kunde binda repet runt nederdelen av vagnen, medan mina kära pilgrimsvänner tittade på med förundran, och sedan upp runt min midja, så att tyngden av vagnen även bromsades av hela min kropp.  Vi tog oss ner med bravur! Och som grädde på moset så ägnade Mina flera timmar åt att leka med repet i vagnen! Kastade lasso och lekte alla möjliga lekar. Så vi kunde gå till nästa stad i rätt bra tempo.  Nästa överraskning var att de serverade "makaroner" där, fast klockan var 11.30, vilket innebar att Mina drog i sig en vuxenportion av detta tillsammans med glass och delar av min nyttiga chokladmunk. 

Det har varit ett par bra matdagar för henne, då hon igår åt upp hela min pilgrimsportion med kyckling och glass... jag fick hennes pasta som hon deklarerade var "konstig".  Idag tror jag (men vi har sagt det om alla broar vi passerat) att vi gick över den bron som han tappar ryggsäcken i i The Way. (Se bilden ovan) Svårt att ta kort på, då det var svårt att komma i rätt läge från sidan. För övrigt en jättetrevlig sträcka vi gick idag! Förutom att jag var så slut av uppförsbacken att jag somnade en halvtimme när vi kom till hotellet. Ibland är det tur att vi har paddor och filmer....  Väl i vaket tillstånd, visade det sig att hotellet hade en liten pool. Så Mina har badat och badat på eftermiddagen, innan vi tog dagens andra glass och bestämde oss för att stanna en extra natt. Det är lite synd på de pilgrimskamrater vi fått nu, för de går ju iväg imorgon bitti. Men en vilodag med pool för Mina är viktigare, även om det känns lite synd med tryggheten av att gå med människor man känner igen och som tittar efter en. (Det är ett svårt beslut för en trygghetsnarkoman som mig, jag skulle kunna dundra iväg med dessa nu och ta 2,5 mil om dagen bara för att få heja på kända ansikten varje dag)

Men jag prövar okända vägar och saker varje dag nu, så jag överger alla trygga ansikten och väljer pool och möjlghet till att hänga tvätt och sova länge. Det ska finnas en fantastiskt vacker och gammal dopfunt i kyrkan här, så vi får ta en rundtur också i Boadilla. Sen har vi tveksamheter kring hur vi ska gå vidare. Jag vill komma till en albergue med Augustinian Sisters med någon slags ritualer och sång tillsammans med gudstjänst och delad middag, men det är lite för långt och lite för kort att dela på två dagar dit. Vi får se om vilodagen skingrar tankarna och gör planen tydlig. Eller om kanske maken kan ringa lite spanska samtal och ordna upp allt. Det här orosmomentet med kända ansikten beror mest på att jag läst om biten Astorga - Rabanal, som kommer längre fram. Det är en sak att utsätta sig själv för "fara" och en helt annan när man har med sig det käraste man har -Mina. Jag har på flera bloggsidor och andra pilgrimssidor läst att på just den sträckan har flera kvinnor varit utsatta för olika typer av överfall/påstötningar. Man har därför varnat för att gå själv där. Så vi har bestämt att jag inte ska göra det. Hoppas jag hittar andra kända ansikten att gå med innan det. Annars tar jag bussen. Annars kan jag säga att El Camino räknas som en väldigt säker led och att jag känt mig väldigt lugn och trygg hittills. Alla är hjälpsamma, glada, igenkännande och tar hand om varandra! Stor kram alla! /Anna  

Kropp & sinne har bra & dåliga dagar.

Det har varit tungt att packa ihop och ge sig av nu i två mornar, utan Henrik. Nästan så jag tvekat på att fortsätta. Jag tror att om jag börjat resan själv och vant mig vid det, så hade det känts som det normala. Men nu har vi haft det så bra, det har varit så fantastiskt att få göra det här tillsammans. Att vara tysta tillsammans, att prata, att se saker tillsammans. Det har varit som ett tomrum de här två dagarna, och jag har gått som en besatt. Vi har gått ca 2 mil om dagen och idag slog vi rekord genom att vara framme 12.23. (Vi gick 7.30). Igår gick vi lika hårt. Så jag har ägnat två dagar åt att jaga fram som jag sagt att jag INTE skulle göra. Det positiva är att vi haft långa eftermiddagar, jag och Mina och kommit i säng skapligt. Det negativa är att mina fötter snabbt tog slut. Min stortånagel är lös, det är skitäckligt och jag har försökt tejpa fast den. Och jag har stora blåmärken efter skorna på vaderna. Idag ramlade jag även lite i en nedförsbacke och skrapade knän och en hand, den andra handen höll krampaktigt i Minas vagn - allt slutade bra, men det ruskade om mig lite.

De två bilderna är ifrån när vi lämnade Hornillos imorse vid 7.30 tiden. Vi gick senare än de morgontidiga och tidigare än de flesta, så vi var ensamma förutom en ensam vandrare strax före oss. Imorgon hade jag tänkt att bara gå en mil, men det passade bättre med Hostel efter två mil, så vi tar två mil till - det gör sex mil sen Henrik åkte. Sen funderar jag på att stanna två nätter och bara vara, eller gå 6 km till nästa by för att komma i fas med de traditionella tipsen i guideböckerna. Vi får se. Henriks spanska är saknad, nu har vi varit på två hotell där de inte kan ett enda ord engelska och bara pratar på medans jag står och säger "Only speak english", inte för att det inte går att lösa, men jag känner att vi missar så mycket genom mitt handikappade språk. Jag ska verkligen försöka plugga spanska framledes, det är ett universellt språk att kunna. Henrik får dock fortfarande bidra med sin spanska från Sverige genom att ringa och boka morgondagens hotell (jag vet! Det är lite pinsamt, men helt fantastiskt skönt att han gör det)   Inget jagande imorgon, jag får ta det lugnt för fötternas skull och pausa mer, men det har känts lite meningslöst att duka upp pick-nick och sitta och mysa i tomheten utan Henrik. Nu måste vi skapa mys-stunder jag och Mina. Vi försökte handla lite idag, men tanten i butiken vägrade först att titta upp när vi skulle köpa frukt och sen slängde hon åt oss en påse att försöka ha all frukt i. Sen fick vi vänta lääääänge innan vi fick betala. Dålig dag, säkert men vi tappade lusten att handla pick-nick och gick hem och åt upp de frukter vi köpt.

Jag har aldrig varit något midsommarfirande-fan, men jag antar att man blir lite ur-svensk när man är borta, så vi har räknat och tittat på alla blommor vi gått förbi idag och det är ett färgsprakande landskap här.

 

De lila blommorna har följt oss, det verkar vara någon slags ogräs pelargon som dyker upp i alla former, och sprida sig överallt. Jag har övervägt att ta med skott mer än en gång, skulle inte vara helt fel att sprida den på Lövhagen. Men antar att den är vackrast här på plats i Spaniens värme och sol.   Det går inte att glömma ur-syftet med El Camino när man är ute på leden, det är vare sig man vill eller inte en kristen grund ton, med kyrkor och monument och symboler överallt. Det är oerhört rogivande och vackert och mänskligt samtidigt som det är storartat och ofattbart. Vi har tagit så mycket bilder på allt, jag ska försöka sortera när vi väl är hemma, men jag rekommenderar att man åker hit och går leden och ser själv. Man ser det man behöver och missar en hel massa antar jag. Men för den här gången så har jag sett precis det som passat i mig. Jag hoppas att Henrik och jag får vara friska och rörliga länge och att vi kan göra om den här resan minst två gånger, en för oss själva och en med Mina som större. Sen har vi ju massor av planer på den nordliga kust vägen på Caminon och även Trondheim, varav den nordliga per cykel med minas cykelvagn.

Vi får se hur mycket vi kan genomföra, men jag hoppas att vi kan göra de livsförändringar som krävs för att ha de här pilgrimsresorna som ett återkommande inslag i vårat liv. Det skapar de där andningshålen och återhämtningen som vi pratat om så länge. Men så länge som vårt liv ser ut som det gör hemma, så blir det för mycket arbete för att kunna genomföra dessa resor, därför måste vi prioritera om. Vilket vi är överens om, men det görs inte varken snabbt eller utan konsekvenser.  Vi kommer inte göra oss av med vår livsstil med hästar, men vi kommer drastiskt minska ned den, för att orka.

Nu är klockan strax sju på kvällen och medan jag skrivit detta har Mina av någon anledning tagit av sig alla kläder. Vi ska gå ned och försöka få i oss något vilket ibland verkar provocerande på Spanska restauranger (ironiskt skrivet med gnutta humor), då de börjar äta kvällsmat någon gång vid niotiden. Buen Camino! Anna

Bilder

När hjärtat gör ont

Mina snodde min padda, eftersom jag hade laddat ner några filmer från iTunes där, Det regnar köttbullar 2, Önskedjuret och några andra odödliga klassiker. Nej, det skulle inte vara någon padda på resan för Mina, men på dagarna är det fullt upp med annat och ibland på kvällarna kan det ändå vara skönt att gå in i sin egen bubbla för alla inblandade. Vi relaterar till varandra 24/7 i vanliga fall, så det känns mer än ok. Inte minst nu när Anna och Mina fortsätter själva.
Just det. Jag sitter på bussen på väg mot flyget hem, själv. Jag vet inte hur andra uppfattar oss, eller mig, men jag upplever mig verkligen inte som en drama queen i vanliga fall. Tvärtom. Men nu är känslan verkligen att jag är förkrossad.
Vi har gråtit alla tre, och för en treåring är måsten som jobb och tillsyn av hästar något extremt abstrakt och obegripligt. Hennes lösning var kort och gott att vi skulle fortsätta tillsammans eller åka hem tillsammans. Och hon har naturligtvis rätt. En vandring längs en pilgrimsled eller på livets väg är både logisk och enkel ur en treårings perspektiv. Vill man stanna på en lekpark så gör man det, annars fortsätter man bara. Enkelt.
Min fru har en övernaturlig förmåga att hitta "hjärtstenar". Var vi än befinner oss hittar hon stenar formade som hjärtan. Den senaste var liten och kantstött, och jag fick den som ett litet minne från vår Camino.

Jag fick genast tanken att det var mitt hjärta som syntes i den där stenen. För som 49-åring har jag ett hjärta som blivit trampat på, som upplevt det starkaste ljuset och värmen och den kallaste och mörkaste natten. Som skavts, krossats och brutits ner. Allt detta kan man se i hjärtstenen.
Och det är så det ska vara. Tittar man igen så är det erosionen och de brustna bitarna som gett stenen dess hjärtform. Jag vill hoppas och tro att det är så. Att det faktiskt är livet och det jag varit med om som gett mig mitt hjärta. Min empati och min förmåga att älska.
Alla kan se att formen inte är perfekt på hjärtstenen, och så är det. Men små saker slipar den varje dag och stora saker kommer att göra en större, ojämnare inverkan. Men det mesta kommer att göra det mer fulländat, om jag tillåter det. Om vi tillåter det.
Så även om det är otroligt lockande och fascinerande att se världen ur en treårings perspektiv så är det allt det onda och goda hon senare möter som kommer att ge henne ett vackert hjärta. Det är det som kommer att ge henne förmågan att välja att älska och förlåta, något jag tänkt väldigt mycket på när det gäller Simon och Saga också.
Idag brast mitt hjärta när jag lämnade Mina och Anna för ytterligare en dag på El Camino. En flisa av mitt hjärta försvann och det blev ännu tydligare för mig vad som är viktigt i livet. Mitt hjärta formades, lite väl bryskt kanske, men ändå.
Man kan välja att bli bitter, att sakna alla flisor och bitar som försvinner, att tycka att det är orättvist det livet tar från en. Eller så kan man uppskatta allt det vackra som blir kvar. Det sköra, alltmer hjärtformade som fortfarande vill och kan älska.
Det är det valet vi gör. Jag har gjort mitt val och det är därför det gör så ont att sitta på den här bussen. Men det är också därför det är ok.

Det var på väg - länge -

Det har hängt i luften länge, och lilla gumman om du läser det här när du är större och har diffusa minnen av ett jättebråk, så -ja- vi hade ett idag. Det var liksom ingens fel. Men du är tre och du kan och vet allt, ja, allt. Du är stursk, högmodig och superkvinnan, helt säker på att världen ligger vid dina fötter. Och jag önskar att den gjorde det. Som mamma vill man inget hellre än att se till att inget kan hända, att världen är trygg och att ens barn får växa utan att möta allt ont. Men det är mitt och din pappas jobb att se till att du kan hantera världen, att du ska kunna leva utan oss en dag och att du ska klara dig. Och det är tyvärr vårt jobb att sätta gränser för dig, så att du inte kommer till skada och inte skadar någon annan. 

 

Så när vi länge levt utan de vanliga rutinerna med dagis/arbete, morgon och kvälls rutiner, så är allt lite upp och ner. Det är hårt arbeta att gå Caminon, men det är också lite mer festligt än vardagens måsten. Idag brast det för oss alla, när vi så gärna ville göra något och du skulle pressa gränserna för hur långt du kan gå i en miljö som är kantad med allt som kanske inte är anpassad för en treåring - en katedral. Så vi hade tysta allvarliga samtal, flera.  Vi prövade att vara tydliga arga låtsas som inget Sen fick vi gå ut. Sen fick vi nästa bråk om solhatt, när du kanske kände att du vunnit lite och i segerruset pressade läget lite mer - på en treårings vis. För du är ett litet barn, och vi älskar dig över allt annat. Men du kan inte slåss mot solen. Så vi fick gå hem. Med en storgråtande, skitarg, liten treåring. Som blev argare för varje meter, då helt plötsligt allt handlade om att gå tillbaka in i kyrkan. Nu ligger vi här på hotellet, du sover. Du blev helt slut.   Det är lite orättvist att vi dragit med dig på det här och att du ska klara av nya rutiner och allt. Det här är säkert en konsekvens av det. Det är hårt att vara barn och det är hårt att vara förälder.

Men vi älskar dig över allt. Och vi älskar det här och hoppas att du kommer att älska det lika mycket som oss någon dag.

 

 

Oviktiga saker man funderar på

Det blir många konstiga funderingar, när man spenderar 8-9 timmar gåendes dag efter dag. De flesta helt meningslösa, några fnittrigt roliga där och då, andra är kanske reflektioner med någon slags bärighet. Så här kommer några, helt utan inbördes ordning. 

Nästa gång ska vi gå No Camino istället för El Camino. Utrustade med endast en kniv ska vi gå rakaste vägen genom skogar och berg och skrika "Mal Camino" till alla vi möter. 

Varför är 99 % av alla bilder på platta landskap, inklusive filmen The Way? De första fem dagarna var som att gå upp och ner för en slalombacke i åtta timmar med full packning och barnvagn, inklusive avbrott för lunch och fika. Inget i bloggar, filmer eller guideböcker förbereder en för detta. Där ser det ut som om man går omkring på Spaniens motsvarighet till Västgötaslätten. Det gör man sen. Om man överlever.

Kära tyskar. Jag tror de flesta förlåtit er för andra världskriget och allt det där, men eftersom ni fortsätter att skämma ut er genom att klottra på allt PÅ TYSKA är ni allt jämt extremt illa ansedda. Enligt uppgift försöker ni dessutom göra er förstådda på tyska, inte spanska eller engelska. Inget av detta höjer era aktier direkt. Något att fundera på kanske.

Kära kvinnor. Jag förstår ert behova av att kissa, ett mänskligt drag vi alla delar, men det här med att använda papper och sedan lämna det på marken... Det ser faktiskt bedrövligt ut. Jag har två förslag.
1. Gör som stalltjejer. I stall finns det sällan toaletter men väl boxar där man kan kissa. Man hittar dock aldrig toapapper i hästboxar eller på gödselstan - you do the math.
2. Ta med en plastpåse och lägg kisspappret i. När dagen är slut och du närmar dig civilisationen slänger du påsen i en papperskorg.

Blonda, blåögda barn är hårdvaluta i Spanien. Ibland, eller flera gånger per dag, funderar vi på att byta bort vår treåring mot en hästgård här, sedan inser vi att de skulle byta tillbaka henne i samma sekund som hon lärde sig att säga nej på spanska.

Visst gör det ont när kroppar brister, varför skulle annars Voltaren sälja.

En propp till ett badkar heter tampong på spanska. 

Man känner igen pilgrimer på gången, särskilt på kvällarna. Det är lite svårt att förklara, men ungefär som en zombie som bajsat på sig. Man är inte särskilt ärtig om man säger så, och spontana dansuppvisningnar är ytterst sällsynta.

El Camino är egentligen väldigt likt en vandringsled i fjällen, med några undantag. Den är bättre märkt, den är otroligt mycket bättre iordninggjord när det gäller övergångar över vattendrag mm och du kan få en äkta espresso i snitt var femte kilometer. Works for me.

Vi vet inte längre hur många mil vi gått. Typ 17 eller nåt

Ta inte rubriken negativt. Det är helt i linje med att vi inte orkar blogga, kolla mail eller annat. Positivt. Man orkar gå, le, prata med dem man möter, leka olika vinnarlekar med Mina (Mina vinner varje gång), prata massor med varandra och förundras över maten man får varje kväll. Igår hamnade vi av en slump på en mindre gata i Logronio, där alla i hela staden var, samtidigt vid halv tre och åt tapas och drack vin. Det var små pinxtos/tapas ställen överallt och vi prövade allt mellan patatas bravas (favorit) till små risotto och ostbitar.

Stämningen var fantastisk, folk överallt, gammal stad och musik högt överallt. Två timmar senare var alla folk borta och vi undrade lite vad som hände? Vi tror alla gick hem och vilade för senare när vi försökte sova på hotellet kom alla ut igen och festade högljutt till kl 06.00 på morgonen..... Men ändå. Det är fantastiskt att få vara med om alla dessa små möten med en annan kultur. 

    Dagen efter var staden knäpptyst när vi vandrade ut vid 8 på morgonen, frukost på fik, bestående av vad närmast kan betraktas som kakor.  Det går INTE att få tag i bra frukost.  När spanjorerna själva tycker de serverar bra frukost betyder det att man får en liten yoghurt till marmeladen och de små rostade brödbitarna.  Det här är något som vi - vana gröt/yoghurt/grovbröd ätare inte riktigt löser än.... Vi får försöka ställa tillbaka det väl tillbaka i vår frukostkultur..  Saker som vi gör bra just nu är allt som händer emellan morgon och kvälls bråken. Vi bara tycks inte komma över de här två sakerna. Mina är helt fantastisk och vi har fantastiska dagar, men just mornar och kvällar har något ångestladdat över sig då det är de enda två sakerna som fortfarande handlar om "rutin". Man ska gå upp och klä på sig och borsta tänderna och man ska gå och sova. Här kan det stupa på allt emellan att Mina ska ha den gula tröjan, till att Mina ska bestämma vad andra ska ha på sig. Vi kan varken undvika, gå rakt på, trixa, säga till eller allt annat mellan himmel och jord, det kommer liksom hittas något att få ett gigantiskt treårsraptusutbrott. Tips mottages gärna. Men jag antar att om man släpar en unge till Spanien och tar bort alla rutiner och vanligheter så måste det komma ut någonstans...

 

För övrigt så gick vi 2,9 mil idag utan att det gjorde allt för ont. Jag höll på att förstöra mina fötter med ett par Keen-skor som jag köpte precis innan vi åkte. Det var något slags "mellantingskor" mellan kängor och walking skor som skulle vara fantastiska. De höll 8 mil, och över Pyrenéerna. Sen dog de.  Så jag fick sjukt ont i fötterna och framförallt i slutet av dagen och under fötterna. Fick köpa nya på någon affär där jag först hade ner alla skor från deras hyllor genom någon slags dominoeffekt och sen fick dem att svettigt krypa runt i sitt miniförråd och hitta udda storlekar. 

Skorna är kvar på ett hotell och de nya fick sin jungfru tur idag, helt emot alla "el camino lagar" om att ha ett par väl ingånga skor med sig.

Nu ska vi fortsätta mot Burgos, där Henrik ska ta tåg/buss/flyg hem, vi är sjukt ledsna allihopa över det, det här är resan med stort R och jag vill verkligen att han ska vara med hela vägen.

 

Kära Ernest

Eftersom jag nu har besökt Pamplona känns det naturligt att vi tar det här snacket, du vet, om manlighet. Du tillskrivs ju flera såna här "bucket lists", en handlar om att man ska springa med tjurarna i pamplona, jaga storvilt i Afrika och två saker till jag glömt bort. En annan hittade jag på Internet som är att "plantera ett träd, skriv en bok, slåss med tjurar och få barn". Den känns kanske mer rimlig, om än väldigt specifik för att bevisa sin manlighet.  Men eftersom du är en stor författare, med skrivkramp, alkoholproblem och hela konkarongen, så har du säkert haft stort inflytande på begreppet manlighet. Inte minst utifrån att dina böcker är väldigt "manliga".  Av och till funderar jag mycket på det här, inte minst nu, när jag möter en massa människor längs caminon som anser att det är manligt av mig att släpa runt på en joggingvagn och ryggsäck och försöka hålla jämna steg med day-packers. Så kanske det är i någons ögon.  I mina ögon handlar det mer om att vi gör det vi gör utifrån våra förutsättningar, våra erfarenheter och vår förmåga. Ja, jag är man. Men det är jag av födseln och inget jag måste bevisa. Framför allt är jag Henrik, en person med egna och universella förutsättningar som alla andra människor och det är det vi ska respektera hos varandra. Att gå El Camino är märkligt. Jag gör min resa, Anna sin och Mina sin alldeles egen. Men det som kanske gör mest intryck på mig är alla dessa människor som vi möter när de går eller cyklar förbi oss, och som vi ibland passerar. Alla gör sin resa. Alla kämpar med sig själv, med naturen, vädret, sina fötter, ben och rygg.  Om man nu vill hitta sig själv och bli en så bra Henrik, Ernest Hemingway, Anna eller vem man nu är, som möjligt så ska man göra sin resa. Man ska vara nyfiken, ödmjuk, respektfull och aldrig sluta söka efter ny kunskap.  Ok, det blev ingen snygg bucket list, din var klämkäckare. Det är kanske därför du är en framgångsrik författare och inte jag. Men när jag läser din bucket list så tänker jag att vi ändå tänker lika. Din handlar egentligen om att lämna ett "legacy", ett arv efter sig, och att verkligen leva och uppleva livet.    Men jag skiter nog i tjurarna i Pamplona. Principen gäller dock. Gå El Camino, segla, dyk, fjällvandra, fiska - gör något som du verkligen blir levande av till både kropp och själ eftersom båda kommer att tacka dig. 

9 mil. Summering treåring på Camino

Vi har alltså gått ungefär 9 mil, vi har haft en vilodag på ett hotell i Zubiri - för att jag inte kunde knappt stå upp, efter två dagar fruktansvärd upp och nedfärd över Pyrenéerna. 

Vi har även provat sovsal, i ett gammalt kloster, något som med treåring kan kännas "ogörbart". Väl inkvarterade i Pamplonas sovsal, sprang vi ut på gamla stan för att leta en slags ny "packmöjlighet", då vi inte gått in utrustningen innan vi stack iväg, och bara i teorin tänkt hur saker skulle fungera kan vi säga följande,    1. Eagle Creek ryggan, skulle egentligen kastas, nu pliktar vi hem den som barlast.   2. Bergans Rondane ryggan är perfekt, på ryggen, inte på vagnen som packåsna.   Så väl på staden mötte vi de som har en tvååring och terrängutrustad supervagn, typ två upp till dem, en tvååring är sjukt mycket lättare att spänna fast i vagnen och deras vagn är helt makalös med specialbromsar och terrängdäck. Nu hade de både tjurig tvååring och punka, så vi kände oss segrande just den dagen.... Mina var helt enkelt på bra humör efter svår terräng och ca 4 km gång igen. Vilodagarna däremot blir tuffa på henne, då det inte finns så mycket att göra.    Väl på stan hittade vi en leksaksaffär, som hade leksaker från förra sekelskiftet och FROST, så allt var förlåtet..   Sovsal, med en skolklass på ca 50 personer i 12-14 års ålder och treåring. #Donteverdothatshit. På riktigt, jag har kanske sovit 4 timmar, medan alla barn rumlade runt och fnissade, kompanjerade av SSSHHHHYYYYYSSSande från diverse arga pilgrimer och uppspelt treåring övertrött och omöjlig att få att vara still i mer än 1 mikrosekund.

Sen är det väl inte helt kompatibelt att vara kontrollmänniska, åka på El Camino och försöka samsas med ett par hundra människor när allt man har är nedpackat i ryggsäck och ska packas upp och ihop och upp och ihop, för att man glömmer och glömmer och har ångest för att allt inte är där man tror. Jag höll på att bryta samman och tyvärr går det ut över dem man älskar - maken och ungen.

Maken blir snyggare för varje dag, brunbränd, solblekt och tappar nog lite överflöd genom sitt släpande.     Gott folk, jag vet inte om ni tänker att vi är modiga, eller bara knepiga - jag kan säga att treåring och Caminon är knäppt, men allt det jag tänkt händer i kvadrat. Hon glömmer mer och mer TV, Netflix och underhållning och berättar nu långa historier och leker med det hon har. Vår relation är bättre, för vi bara går och är, förutom kvällarna när hon är pigg och jag trött. Då går man nästan sönder av hennes energi.    Sen en reflektion om alla som lämnar spår av sig själva genom att lämna saker, klottra sina namn och år eller lägga små kort - Jag är helt säker på att Caminon lämnar mer spår i oss alla som går än vad det här lämnandet av saker någonsin kommer att lämna på Caminon.  Man tvingas göra upp med så mycket, och samtidigt så lite.  Man är. Det är fantastiskt att göra det med Henrik och Mina, vi svetsas samman på gott och ont. I nöd och lust.   Nästa gån jag bloggar ska jag ladda ned bilderna och berättelsen om Maria statyn och treåringens gråt över att hon dött.