Först en reflektion över Caminon.
I början är landskapet helt makalöst och det går upp och ner helt vansinnigt. Du tvingas stänga av allt, stress, hjärna, tankar.
Sen händer något gradvis, backarna blir färre och lite mindre, det kommer vinrankor och olivträd överallt och blir lite mer monotomt.
Sen blir det "skåneland" olika säd överallt och så långt ögat når, vägarna blir rakare och backarna färre. Lite som på de bilder vi sett innan vi åkte.
Så från att tvingas vara i nuet och stänga av all stress, med hjälp av stup och vyer, så tvingas man nu koppla på hjärnan medan fötterna mekaniskt går och landskapet är det samma med stora fält av säd.
Så medan man blir lite mer inåtvänd och reflekterande och sakta kopplar på hjärnan till mer vad? Än här och nu, så ser vi nu bara bergen i ögonvrån medan skogarna skymtar längre fram.
Med det sagt, så har vi alltså gått på bondvischan ett par tre dagar, och haft humördipp de Lux. Av många skäl, som jag skrivit förut så saknar vi ju Henrik och hans spanska, och det gör vi aldrig så mycket som när de man är inkvarterade hos ute på landet, utan några fler hostels i sikte eller ens en restaurang/butik, inte är på bra humör. Då blir det dubbelfel och när vi inte kunnat handla mellanmål och inte gjort oss förstådda för att någon inte vill ens pröva teckenspråk, engelska eller Google translate, så att man får gå hungrig - just de dagarna är skit.
Å andra sidan så har vi tagit igen de dagarna med råge igår och idag, igår med St Maria ett kyrkligt boende och idag med ett mycket ödsligt boende, men där alla varit på superhumör och allt flyter. Vi har också haft knackigt med internet, att boenden har wi-fi betyder inte att man ens kommer ut på internet...
Jag har inte en enda bild från vår dag i nunnornas vård, Augustinian Sisters driver ett albergue i Carrion del los Condes där vi la om vår km planering för att kunna landa i tid för att få en plats. Det är ett populärt, billigt, rent ställe och man blir väl omhändertagen.
Vi var med på en slags välsignelse av pilgrimer tidigare på dagen och sedan en sångstund, mässan som var kl 20.00 blev för sent för att Mina skulle orka, så vi åt och gick i säng istället.
Men sångstunden gav kraft och energi så det räckte.
Det var frivilligt och det var långt ifrån alla som bodde där som var med, men det 20 tal personer som var där delade med sig av sig själva på ett fantastiskt sätt och vi började alla med att presentera oss och vart vi var ifrån och varför vi går Caminon.
Mina och jag fick börja, så det tog udden av situationen, sen delade alla från hjärtat!
Sen sjöng vi några sånger och någon kunde spela gitarr, trummor och så vidare. Mina var helt upslukad och sjöng och klappade händer, hon älskar ju detta.
Sen ville nunnorna att alla skulle dela en sång från sitt land och de bjöd in genom att försöka sig på en japansk sång för den enda personen med oss från Japan.
Sen föll blickarna återigen på oss och vi var en till från Sverige, så de frågade om vi ville dela något. Mina hade tokladdat och var säker på vad hon ville sjunga.... "Lilla snigel".
Så hon sjöng, eller hon och jag sjöng.
Ingen annan.
Och hon sjöng, lilla gumman! Sen blev hon helt tagen av att människor applåderade och grät nästan.
Efteråt kom människor fram och hade tagit kort på henne, men jag var för trött för att be om dem, vilket jag skulle gjort. Men det bästa minnet är ändå hela den stämning som var, med människor som gav av sig själva!
På kvällen skulle vi då sova i sovsal igen, och strax innan Mina somnade sa hon "jag kan inte sova i matsal mamma, jag är inte gjord för det", sen somnade hon.
Det är stökigt med så många människor som alla ska gå samtidigt på morgonen, när man har en treåring. Ingen orkar ta hänsyn till hur långsamma vi är när man ska iväg och vill vara effektiv. På kvällarna är det enklare när människor bara ska slappna av och sova.
Idag tog vi hostel igen, för att kunna få vila ikapp och vara ifred, det kostar runt 2-300 kr för mig och Mina så det är ok, vi kostar inte så mycket i mat och vin som en del andra... *ler*
Vi pysslar runt just nu med guideboken och går lite hipp som happ känns det, men det är för att vi inte ska behöva ta en natt i Leon, vi vill bara gå igenom på dagtid. De stora städerna kommer med allt som hör till dem och det känns inte som att det är Mina och min grej utan Henrik. Vi har å andra sidan mött flera som gör så, för att slippa det brus som blir av städer.
Sen har vi Astorga-Rabanal som kommer upp och det ska jag försöka ta tag i genom att hänga på någon just de bitarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar