Jag kommer inte att ha möjlighet att gå hela El Camino. Det liv vi valt att leva och den verklighet med djur som ska tas hand om och saker som måste göras utifrån årstider och annat, gör att jag måste åka hem efter en vecka ungefär när jag hjälpt Anna och Mina över Pyrenéerna.
Först kändes det ok, men nu måste jag ändå erkänna att det känns jobbigt. Jag har ju inte bara valt en livsstil med hästar och djur på landet, jag har också valt en livsstil där jag delar intresse och så mycket tid som det bara är tekniskt möjligt med Anna. Och jag älskar det.
Sedan var det det här med resan. Att resa kan betyda så mycket. Skolresa, livsresa, resa till jobbet, resa till sommarstugan, resa till Thailand, tidsresa osv. En känslomässig berg-och-dalbana är utan tvekan en resa det också.
En pilgrimsresa, vad innebär det? Ja, förutom den uppenbart religiösa aspekten, som väldigt få människor numera verkar lägga i begreppet, så är det ofta en geografiskt lång vandring mot ett tydligt mål. Det finns också ofta en historisk aspekt eftersom dessa leder ofta är mello 500 och 1000 år gamla. Mer då?
Ja, jag måste erkänna att jag också är lite besviken över att inte kunna skryta med prestationen av att ha gått El Camino. Det är ju ändå lite som Vasaloppet, fast med en religiös koppling istället för politisk, eller katolsk istället för protestantisk. Men ska det verkligen vara en prestation i samma bemärkelse?
Det man kan konstatera när man läser om El Camino är att det väldigt ofta handlar om en prestation för många människor. Man sätter upp ett högt tempo och en målsättning att klara det på 24 dagar, eller något sånt.
På sätt och vis blir det som all annan konsumtion vi ägnar oss åt, vilket kanske inte är så konstigt. Idag konsumerar vi mat, inte för att vi är hungriga utan för att det är gott. När vi sedan ätit för mycket konsumerar vi fysisk aktivitet, inte för att vi ska producera något utan för att vi måste förbränna något. Vi jobbar åtta timmar om dagen, inte för att inte gå hungrig och frysa, utan för att ha råd att renovera köket, äta för mycket, träna, konsumera resor och upplevelser. Köpa lycka.
Men det blir svårt att konsumera en resa till fots på 80 mil. Någonstans på vägen så kommer resan att bli det som konsumerar dig. Du kommer att uppslukas av att varje dag upprepa samma rutiner för att förflytta dig mellan två och tre mil. Allt ätande kommer att göras för resan, allt vilande. Allt du bär med dig kommer till slut att vara en belastning.
Och där någonstans kommer det inre och den yttre resan att mötas, det är i alla fall det jag tror har hänt med alla pilgrimsvandrare i alla tider. Med en hjärna som inte längre kan köpa sig fri, som hamnar på noll. Med en kropp som varje dag tar ut sig och inte längre lagrar extra energi. Där blir vandringen en inre resa, där kroppens kemi återställs och vi kan bryta negativa spiraler av tankar och beteenden. En resa där det verkligt meningsfulla är det enda som blir kvar. En kropp och själ som läker i rörelse.
Nästan alla pigrimsleder, om inte alla, kantas av historier om mirakulösa helanden där människor blivit friska från diverse fel och sjukdomar. Vissa av dessa berättelser är kanske myter, andra kanske är sanna. Men jag tror också att det i vissa fall kanske är själva vandringen som gjort människor friska.
Vi vet idag att våra kroppar är konstruerade för att vandra, därför mår fysiskt bra av det. Vi vet också att en av de mest effektiva behandlingsmetoderna mot depression är promenader. Kroppen kan läka vår själ.
Och det är också den aspekten av resan jag sörjer mest över att inte få uppleva. Man kan fortfarande konsumera tio mil av resan. Jag kommer kanske inte att få uppleva känslan av att existera i resans nu, där jag inte längre kan vara analytisk och reflekterande, utan där jag bara är. Där min kropp kommer i kontakt med mitt 10000 år gamla jägar- och samlarjag. Det som den egentligen är byggd för.
En annan gång kanske jag också kan gå en pilgrimsled, vi får se. Jag känner mig dock i allra högsta grad delaktig, och det ska bli otroligt intressant att få följa Annas resa - fysiskt och själsligt.
Henrik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar