Etapp 2: Rolands sång, högmod och mänskliga begär

Roncesvalles är en dalgång på spanska sidan av Pyrenéerna där ett av de mest kända slagen från medeltiden stod. Roland var prefekt i frankernas armé och ledde eftertrupperna tillbaka över Pyrenéerna efter att frankernas kung Charlemagne hade slagit tillbaka saracenerna. Saracenerna, som idag skulle kallas muslimer och förmodligen var Berber från Marocko med omnejd, hade under sju års tid slagits med den stora armén av franker om Iberiska halvön. Men nu var man krigströtta, och när till slut saracenerna endast kontrollerade Saragossa erbjöd man frankerna en fredsuppgörelse där de skulle låta sig kristnas och lämna tillbaka kontrollen av nuvarande Spanien och Portugal Vilket frankerna gladeligen tog och drog sig tillbaka. Denne Roland var dock enligt legenden både kompetent och omtyckt av kungen. Han kan ha varit en släkting, men det kan också ha varit andra omständigheter som gjorde att han väckte både uppmärksamhet och svartsjuka. I vilket fal blir han förråd av en högt uppsat landsman vid namn Ganelon, som kan ha varit Rolands styvfar, som berättar för saracenernas under fredsmäklandet att han ska leda eftertrupperna och att just Roncevalles lämpar sig för ett bakhåll. Varför Kung Marsile av saracenerna går med på detta har jag inte kunnat läsa mig till, men Rolands eftertrupp anfalls och utplånas till sista man. Roland har dock ett horn kallat Ollifanten, för att det förmodligen är gjort av en elefantbete, som han kan blåsa i för att få hjälp från huvudtruppen, men vägrar. Antagligen av stolthet. När han till slut blåser i hornet är det försent, och den 15 augusti år 758 dör Roland i slagit vid Roncevalles. Senare, mellan 1098 och 1100, så sammanställer man alla olika muntliga och nedskrivna berättelserna om Roland till en dikt med 4000 rader som kallas Rolands sång. Detta sägs vara ett av de tidigaste och mest utsökta verken på det franska språket. Varför just den här berättelsen har varit så populär är kanske svårt att förstå, men eftersom saracenerna, morerna, berberna eller muslimerna fortsatte ockupera iberiska halvön in på 1300-talet finns det naturligtvis politiska och nationalistiska skäl till att hylla en martyr som Roland. Även aposteln Jakob, vars påstådda grav vi vandrar emot, framställs som "mordödaren" på olika målningar, trots att han aldrig var i närheten morer på iberiska halvön. Här blandas politik och religion på ett sätt som idag känns konstigt för oss västerlänningar, men som då var helt naturligt. Religionens uppgift var i stor utsträckning att stå för samhällets moraliska värderingar genom morot och piska, himmel och helvete. Men det är också så att religionen stöttade diverse mer eller mindre bra politiska beslut, eller användes som ursäkt för att genomföra diverse saker. Det finns inget stöd för att föra krig i kristendomen, ändå är det en av de mest våldsamma religionerna. Islam må vara lite mer tvetydig på den punkten, men deras krig har heller inte förts för religionens skull. Istället handlar krig alltid om människor som av olika skäl vill ha makt över andra människor och landområden. Om svepskälet kallas nazism, kommunism, kapitalism, islamism, kristendom eller något annat så är det i grund och botten samma grundläggande mänskliga suktan efter makt som driver olika individer att gå i krig. Den ena svepskälet är inte bättre än den andra, alla är lika dåliga. Vår vandring från Roncevalles till Zubiri är 2,2 mil och gårdagens vandring över Pyrenéerna sitter i benen. Vi får vänta på att kontoret öppnar klockan tio för att få våra stämplar eftersom vi inte orkar gå bort dit på kvällen.

Efter några kilometer blir det tuff terräng med lerskiffer (tror jag) och ganska backigt. Vi kan ana att detta är vägar som kanske sträcker sig tillbaka till romartiden, då de grävt ner sig mer än en meter i bergssidorna. Skulle man ta sig fram mellan dalgångarna så var det här man fick gå helt enkelt.

 

Vi passerar ett antal byar och äter vår medhavda lunch under ett träd ungefär halvvägs tillsammans med ett franskt par där frun går och mannen cyklar pilgrimsleden.

Alla gör sin Camino. Sista biten ner mot Zubrili är brant utför och fruktansvärt stenigt. Både mina och Annas fötter har kollapsat och vi får ta det väldigt lugnt för att inte stuka oss. Det blir så här när man går långt, och vi passerar faktiskt många som har det ännu värre. Kanske träningsvärk, kanske skavsår, eller helt enkelt att fötterna inte orkar bära upp kroppen ordentligt. Idag är vi än så länge kvar i Zubrili. Anna har sovit dåligt inatt, det regnar och vi har ont. Det blir kanske en vilodag här, eller så blir det att vi går en bit, vi har inte bestämt än. Att gå El Camino är verkligen en folkrörelse i ordets båda bemärkelser. Enligt uppgift är det 100 000 per år som går här. De flesta vi pratar med planerar inte att gå hela vägen, utan tar de etapper de hinner med under en kortare ledighet. Men vi ser de med betydligt sämre fysiska förutsättningar som går här och faktiskt tar sig två mil på en dag. Det går långsamt men det går. Människor vill göra det här, förmodligen av väldigt olika skäl, men alla kopplade till pilgrimsvandringen. Ungefär som att svenskar har någon vag koppling till Gustav Vasa och vill åka Vasaloppet. Inte på grund av Gustav Vasa, utan för att det finns så mycket tradition och historia i själva loppet som blir en del av den svenska folksjälen. Alla gör sitt Vasalopp, och alla gör sin Camino.