Och nu börjar det.

Efter att ha hämtat svärmor, släppt ut fåren på bete, hämtat bilen från service, packat det sista, fått ner allt i säckar så de skulle överleva flygresan sitter vi till slut på Skavsta och väntar på flyget till Biarritz precis norr om Pyrenéerna vid den franska Atlantkusten.

Lite overkligt. Anna vet inte om hon har några knivar eller andra otillåtna föremål i handbagaget och jag är så trött så jag ser dubbelt. Fast det känns lugnt ändå. Det känns som om vi på något sätt uppnått målet bara genom att ta oss till flygplatsen.

Flygresan på knappt tre timmar känns som struntsak för det här världsvana gänget, men med en treåring vet man aldrig. Efter två timmar och två fullständiga sammanbrott så tittar vi på klockan var femte minut och konstaterar att detta nog är den längsta och mest plågsamma flygresa vi någonsin gjort. 

Treåringar är på alla sätt det mest fascinerande, charmiga, monstruösa och fruktansvärda du kan göra något tillsammans med. De kan förvandla ett besök på den lokala matvarubutiken till en vandring i dödsskuggans dal med panikångesten smygandes mellan pastahyllan och extrapriset på kaffet. Sedan kan de förvandla resan hem i bilen till ett storslaget äventyr med intryck och fantasier som skulle få J.K. Rowlings grön av avund. 

Vi förstår att människor ser på det här äventyret med skepsis. Vi ser det mer som "det är precis likadant hemma, varför inte göra något vi verkligen vill då och låta Mina vara Mina?" Mannen i stolen framför Mina håller inte med, vi förstår honom precis.

Väl framme i Biarritz slår det ljumma havsklimatet emot oss och vi känner oss genast bättre till mods. Taxi till det förbokade hotellet, som visar sig ligga vid en liten sandstrand där surfare och bikers samsas om utrymmet. Vi slänger av väskorna och drar ut bland stadens gränder, hittar en strandraggarbar som bjuder på fantastisk paella, "Le Basque Axpress" samt pizza man bara kan drömma om i Sverige. Vi skämtar och säger att vi kanske stannar här istället. 

Vi avslutar med en strandpromenad, där sandstranden inte är längre än 60-70 meter, men vad gör det.

Imorgon efter frukost bär det av mot Saint-Jean-Pied-de-Port, som är pilgrimsledens början. Tanken är att vi ska åka tåg dit, fixa med pilgrimspass, köpa på oss lunch för första dagens vandring över Pyrenéerna och sedan ge oss av dagen efter. 

Men vi är här och framför allt här och nu. Anna log sådär från hjärtat idag när vi pratade och åt, jag minns faktisk t inte när hon gjorde det senast. Det krävs att både själ, hjärta och kropp är på samma plats för att det ska kunna inträffa. En perfekt början med andra ord.

/Henrik