St Jean Pied De Port- Roncesvalles - Zubiri

Jag räknade ut att vi gått ungefär 15 mil, innan den här resan, sista månaden. Snabba promenader på allt emellan 6 km till 1,5 mil, i vanlig svensk fauna, med lagom backar och grusväg. Det har knappast förberett oss, alls. Jag vet inte hur många gånger som vi sa "åh, det här är det vackraste vi sett" och "här ska vi bo" hänfört, över de vyer som hela tiden blev vackrare under första dagens sträcka rakt upp i Pyrenéerna.  Första backen, kändes överväldigande, men vi tittade på varandra när vi klarat den, rakt ut ur St Jean Pied de Port, lite triumferande!

Vi klarade den!     Mina, som helt klart är av den morgontrötta modellen, satt tyst i vagnen och till och med det kändes lite triumferande, man kan kalla oss nästan lite kaxiga när vi går där, innan backarna började på allvar och treåringen började vara just treåring. När backarna aldrig tar slut, och ett tappat äpple är för alltid borta, när man ser det rulla iväg i en fart som hisnar, då inser man att det inte bara är vackert och mysigt. Utan på riktigt.  Det är ett slags tvång ut ur stress och uppkopplat tillstånd, när man går i bergen är man "här och nu" av ren och skär tvång.  

  För det går rakt ned på sidorna av vägen och man vill ju inte tappa varken treåring eller packning. De flesta verkar ha kört den varianten med färdiga dyrresan, som vi tittade på först. Där hotellen är bokade och packningen körs mellan resmålen. 

Det verkade sjukt smart där vi gick, jag hade "bara" en 35 liters ryggsäck, med ombyten och dagens mat. Henrik hade 12 kg på ryggen, 17 kg Mina i vagnen och 14 kg Anna/Mina packning på vagnen. Plus vagnens 11 kg.  Över Pyrenéerna gott folk.  För min skull.

Man kan gott säga att vi tog oss vatten över huvudet, omspurtade av pensionärer med en snygg liten dagsrygga, med någon liter vatten och matsäck.... I varje fall så fick Mina gå bitvis, när vi inte gick på sk. "Bilvägar", utan mer stigar, och vad hon kämpade! Hon måste ha gått över 4 km första sträckan, vilket inte är så lite, när man tänker att vi gick till 1390m över havet och sen tillbaka.

Vana pilgrimer som vi är, så hade vi ju inte koll på varken hotell eller härbärgen när vi kom fram.  Och med en helt slut mamma, treåring som ramlat raklång och skrubbat knän, så ramlade vi in på första bästa hotell och tog typ det dyraste rummet. (Och det var en himmelsk säng)  Sen försökte vi oss på pilgrimsmeny, medelst treåring med spanjorer vid bordet, och en winxdocka. Mina sköter sig helt fantastiskt, men för att vara tre. Det är inte att sköta sig enligt "vuxen norm" och är jobbigt för andra som går pilgrimsleden. Även om de flesta faktiskt har både överseende och empati. Det är bland det vackraste landskap jag sett, med nya dalar och toppar runt oss hela tiden. Så dag två skrattade vi återigen lite vansinnigt och sa till varandra medan stigen plant gick genom lummiga skogar "det här är ju inget mot igår!"  Sen började det stiga lite och vi tog fram guideboken igen och läste, jodå, 250 höjdmeter skulle vi upp....  Men det är ju inget mot igår, sa vi glatt! Men det var det...

  Henriks sunto klocka (för er som förstår, för oss andra, låtsas som ni förstår) sa att vi sammanlagt gick 500 höjdmeter upp igår. Och det som var bra med igår var att nästan allt uppåt gick på asfalt. Det är bra när man drar en Thule joggingvagn... (Vi kommer att få skriva någon slags hyllning till vår gamla begagnade Thule sen. Vi mötte ett italienskt par med en sprillans ny superkittad värsting Thule terrängvagn och insåg chockade att vår är en aning "bedagad") Sträckningen mellan Roncesvalles och Zubiri var värre än igår. Varje upp och ner var med rullsten och lerskiffer. Henrik slet som ett djur och mina fotleder tänjdes ut på ett helt nytt sätt för mig.. Och för varje gång vi sa "nu kan det bara vara 2 km kvar", så var det minst 4 mil, för vi rullade tillbaka mer på stenarna än vad vi kom framåt.... Det här måste räknas som "tvångfullness", man är tvingad att vara precis här och nu i alla dagens timmar för att inte ramla och falla. Mina gick nog längre sträckor under den här dagen, då hon helst inte ville vara i vagnen alls. Till och från fick vi tvinga henne under högljudda protester för att vi kände att vi måste komma fram före mörkret, men hon kämpade uppför backar som hade knäckt många vuxna. Hela tiden sjungandes olika svenska barnsånger som Björnen sover eller imse vimse spindel. Den sista milen kan man säga var helt vansinnig, och nu hade vår teknik med vagnen över rullstenar blivit så förfinad att vi faktiskt gick om andra.... De allra flesta förvånade över att vi lyckats dra vagnen där de knappt kunde gå med sina vandringsstavar och specialkängor... När sista backarna nedför med hägrande stad i våra blickar var värre än någonsin, så sov Mina gott i vagnen medan den krängde och studsade, vi fick i myrstegstempo ta oss fram med order som "ta vänster sidan", "håll i snöret, om något händer", "jävlar, håll emot" och sånt.  Men vi kom fram! 

  Vi hittade återigen ett supermysigt hotell, Henrik frågade ska vi inte ta sovsal? Men allvarligt... Efter de här dagarna behövde vi egen toa och avskildhet.  Efter tvätt i badkar av de här dagarnas smutstvätt och inköp av teva sandaler för att slippa gå i våra kängor, så hittade vi plats vid ett mindre tapasställe och försåg oss med varsin kall öl, och småkorv med baguetter. Då ville vi bo där också. Så hittills har vi tänkt oss bo i Biarritz, Pyrenéerna och här, just här i Zubiri, spanska landsbygden, med får utanför fönstret och de godaste oliverna vi ätit.  Inte för att vi fick så många, Mina åt sig mätt på dem och spottade kärnor.. Så medan alla de med färdiga resor, vandrade iväg, tvingade för att hålla schemat och komma till nästa hotell, så fick min värkande kropp vila en dag. Vi tog en hotellnatt till innan Pamplona, önskar jag kunde säga att det är lite träningsvärk bara. Men jag kan knappt stå på bena. Bara att stå gör så ont att jag vrider mig.... Men imorgon! Då kör vi två mil till....

  Som Henrik sagt när vi tittat uppåt och sett vägen höja sig igen och igen.. "Anna vi tar 5 meter i taget" /Anna Vid Pennan