Etapp 1. Det vi aldrig kunde vänta oss

Jag veta inte om det finns något som kan förbereda en människa på en sån här dag. Vi början dagen med att göra inbrott i hotellets garage eftersom de lovat att det skulle vara öppet och vi kunde ställa Minas vagn där, men är stängt och låst. Jag lyckas ta mig in i tvättstugan via ett förråd och vidare ut i garaget, i det obemannade hotellet klockan halv sju på morgonen.

Efter det så handlar det om att packa och surra det som ska surras på vagnen, innan vi kan gå. Vi har aldrig gjort detta på allvar hemma, men våra teorier stämmer och vi får till det bra. Annas ryggsäck surras ovanpå vagnen och så stoppar vi ner diverse vattenflaskor och annat i vagnen.

Men... Vi har ju inte varit på pilgrimskontoret. Inte för att vi riktigt vet varför vi ska det, men vi tänker att det är viktigt. Så vi väntar till 07.30, som är SJUKT TIDIGT för något som helst att öppna i Frankrike eller Spanien oavsett om man livnär sig på pilgrimer som helst startar mellan sex och sju på morgonen. De serverar för övrigt inte heller frukost innan 07.30 någonstans, vilket också är fullständigt upp-och-ner.

Väl klara på pilgrimskontoret, vilket inte gav något speciellt eftersom vi hade fixat vår pilgrimspass på turistkontoret och redan fått dem stämplade, så var det dags att ge sig av.

Den lilla staden på cirka 1500 är mycket vacker och lever nog i princip uteslutande på den turism som El Camino ger. Den är sista anhalt på franska sidan innan Pyrenéerna, och vägen genom bergen kommer att leda oss till Roncesvalles, som är en mycket intressant plats ur historiskt perspektiv.

De första sju kilometerararna är tuff stigning på en asfaltsväg. Vi kämpar på och tar en paus efter fem kilometer för att äta den frukost vi missade på hotellet på morgonen. 

Cyklisterna kör i princip lika långsamt som vi går. 

Efter sju kilometer kommer vi fram till ett Hostel som serverar kaffe, dagen är räddad. Två dubbla espresso var senare så går vi vidare. 

Och nu blir det brant på riktigt. Den första milen har vi drygt 1000 höjdmeter loggade, det krävs riktigt tuff fjällvandring i Sverige för att åstadkomma det. Sedan krånglar det lite och vi får två avbrott i mätningen, så någon exakt slutsiffra får vi aldrig. 

Men vi går någonstans 2,6 - 2,7 mil, varav nästan två mil är rakt upp på diverse vägar och kostigar. Just den här sträckan, som är tuffast av alla, finns det minst ställen att äta på eller stanna och vila. 

Just den här dagen är vi desutom insvepta i dimma (moln) och regn i princip hela vägen, så vi vill inte stanna heller. 

Man säger ju ofta att vädret i fjällen kan växla så fort osv, men för mig som vuxit upp där kan jag säga att SMHI sällan eller aldrig har helt fel eller helt rätt, men det blir i princip aldrig tokdåligt väder utan förvarning. Det blev det i Pyrenéerna, och hade det varit en månad tidigare hade någon fått gräva fram oss ur en snödriva. 

Längst uppe på berget hittar vi sedan mängder av får och hästar, oftast helt utan staket. 

Jag har tolv kilo på ryggen och cirka 45 kilo i vagnen. Dagens mantra blir "Vi tar det långsamt så går det bra". Bitvis gick vi fem meter, vilade 15-20 sekunder och gick fem meter till, och så vidare. Trots att vi startade sent var det minst hundra personer som passerade. 

Det finns också två vägar till till Roncesvalles, där den ena är betydligt lättare än den andra. Vi valde den svåra. Det var dumt. 

Så nej. Jag ska inte skryta om hur macho det här var. Till slut värkte benen så mycket så jag förundrades över hur de ens rörde sig. det kändes inte som om de var kopplade till min hjärna alls, utan att den bara gav förslag på vad benen kunde göra och som de sedan av någon outgrundlig anledning utförde.Och ja, det gick bitvis fruktansvärt långsamt. 

Men det är till slut ändå det som är grejen. Det går. Det är inte kul eller njutbart, men du vet att det väntar en säng och en riktigt middag när du kommer fram. lidandet har ett slut och blir något slags i-landsproblem. Ja, faktiskt. Bit ihop. Du kommer att ha grym träningsvärk i några dagar, men inga bestående men eller något i övrigt bestående lidande. 

Allt detta förutsatt att du har en ok kropp och bra utrustning. Jag ska återkomma till denna tekniska del av resan senare, för även om det känns lite väl världsligt kanske på en sån här resa så blir det efter en sån här etapp en otroligt stor och viktig del av den inre resan.

Och vägen ner mot Roncesvalles blir faktiskt värre än stigningen. Det är brant och halt efter att regnande, benen känns som telefonstolpar och vagnen är tung och nästan omöjlig att bromsa. Så det tar nästan ännu längre tid och är faktiskt ännu jobbigare än stigningen. Under dagen passerar vi igenom åtminstone fyra växtzoner, som börjar med palmer och slutar med blåbärsris och enbuskar. Bara det. 

Det här är det absolut i särklass jobbigaste jag gjort, jag tror samma sak gäller för Anna, men det är ok. Det har ett slut och vi kommer fram. 

Och om vi nu inte hade kommit fram och de hade varit tvungen att hämta oss uppe i bergen hade det också varit ok. Vi hade överlevt och hade kunnat fortsätta livet och förhoppningsvis resan. Storheten i en sån här dag ligger i hur liten man känner sig. Det är ödmjukande att stå inför sina fysiska begränsningar och obevekliga naturkrafter, och det är en fantastisk erfarenhet att känna hur verkligen alla möjliga och omöjliga muskler i kroppen verkligen skriker ut sin smärta, men samtidigt säger "ok, ett steg till". 

Och alla kan verkligen göra sin egen "Camino". Man kan som sagt ta den enklare vägen (smart om man har en joggingvagn med sig) och stanna halvvägs över natten (ännu smartare). Man kan lämna all sin packning på en buss som kör den till nästa etappmål. Eller så gör man som vi. Kämpar och sliter med drygt nio timmars effektiv vandring på 2,7 mil, kommer fram lite för sent, orkar återigen inte göra allt vi borde på kvällen, få vänta till klockan tio dagen efter för att få det gjort och åter ligga efter i tidsplaneringen. 

Att vi sedan har en treåring med oss, som när hon bestämmer sig för att gå får gå och därmed spräcka tidsplaneringen ytterligare, ja, det är som det är. Precis som de fem metrarna i taget och de skrikande musklerna, tar hon oss obevekligen tillbaka till nuet. Till "Lingonträden", sniglarna, blommorna, korna och allt annat som hon upptäcker. Inte minst stenar. Det finns hur många som helst och de är alla helt fantastiska och speciella i en treårings ögon. Det är så otroligt speciellt att se världen genom hennes ögon.

Så där är vi. Det är också därför vi ligger flera dagar efter med den här bloggen och jag nu försöker skriva ikapp åtminstone lite av allt det vi upplever och tänker. Och det är nog så det ska vara. 

Förutom en dags vandring till, och en teknikblogg, så hade jag lätt kunnat skriva ett inlägg om dagen om maten och naturen. Vi har verkligen inga problem att ta seden dit vi kommer så länge det är norra Spanien i alla fall. 

/Henrik