9 mil. Summering treåring på Camino

Vi har alltså gått ungefär 9 mil, vi har haft en vilodag på ett hotell i Zubiri - för att jag inte kunde knappt stå upp, efter två dagar fruktansvärd upp och nedfärd över Pyrenéerna. 

Vi har även provat sovsal, i ett gammalt kloster, något som med treåring kan kännas "ogörbart". Väl inkvarterade i Pamplonas sovsal, sprang vi ut på gamla stan för att leta en slags ny "packmöjlighet", då vi inte gått in utrustningen innan vi stack iväg, och bara i teorin tänkt hur saker skulle fungera kan vi säga följande,    1. Eagle Creek ryggan, skulle egentligen kastas, nu pliktar vi hem den som barlast.   2. Bergans Rondane ryggan är perfekt, på ryggen, inte på vagnen som packåsna.   Så väl på staden mötte vi de som har en tvååring och terrängutrustad supervagn, typ två upp till dem, en tvååring är sjukt mycket lättare att spänna fast i vagnen och deras vagn är helt makalös med specialbromsar och terrängdäck. Nu hade de både tjurig tvååring och punka, så vi kände oss segrande just den dagen.... Mina var helt enkelt på bra humör efter svår terräng och ca 4 km gång igen. Vilodagarna däremot blir tuffa på henne, då det inte finns så mycket att göra.    Väl på stan hittade vi en leksaksaffär, som hade leksaker från förra sekelskiftet och FROST, så allt var förlåtet..   Sovsal, med en skolklass på ca 50 personer i 12-14 års ålder och treåring. #Donteverdothatshit. På riktigt, jag har kanske sovit 4 timmar, medan alla barn rumlade runt och fnissade, kompanjerade av SSSHHHHYYYYYSSSande från diverse arga pilgrimer och uppspelt treåring övertrött och omöjlig att få att vara still i mer än 1 mikrosekund.

Sen är det väl inte helt kompatibelt att vara kontrollmänniska, åka på El Camino och försöka samsas med ett par hundra människor när allt man har är nedpackat i ryggsäck och ska packas upp och ihop och upp och ihop, för att man glömmer och glömmer och har ångest för att allt inte är där man tror. Jag höll på att bryta samman och tyvärr går det ut över dem man älskar - maken och ungen.

Maken blir snyggare för varje dag, brunbränd, solblekt och tappar nog lite överflöd genom sitt släpande.     Gott folk, jag vet inte om ni tänker att vi är modiga, eller bara knepiga - jag kan säga att treåring och Caminon är knäppt, men allt det jag tänkt händer i kvadrat. Hon glömmer mer och mer TV, Netflix och underhållning och berättar nu långa historier och leker med det hon har. Vår relation är bättre, för vi bara går och är, förutom kvällarna när hon är pigg och jag trött. Då går man nästan sönder av hennes energi.    Sen en reflektion om alla som lämnar spår av sig själva genom att lämna saker, klottra sina namn och år eller lägga små kort - Jag är helt säker på att Caminon lämnar mer spår i oss alla som går än vad det här lämnandet av saker någonsin kommer att lämna på Caminon.  Man tvingas göra upp med så mycket, och samtidigt så lite.  Man är. Det är fantastiskt att göra det med Henrik och Mina, vi svetsas samman på gott och ont. I nöd och lust.   Nästa gån jag bloggar ska jag ladda ned bilderna och berättelsen om Maria statyn och treåringens gråt över att hon dött.