Igår visade sig "vitlöksfesten" vara en omskrivning för "partajbigtimemedgigantiskscenochmusiktill02.00" så imorse kl 06 var vi lite möra.
Det tog till 08 innan vi var iväg och vi såg i boken att det skulle vara lite uppför och lite nedför.
Det var rakt upp på mesetan med 12% lutning i vad som kändes som km. Ni kan se ovan vägen som slingrar sig upp. Ett par kvinnor stannade mig och frågade om jag behövde hjälp när jag andades som jag tyckte "tungt" av ansträngning - antagligen lät det som jag skulle få ett astma anfall eller hjärtattack. Mina som bråkat om att få gå mest hela tiden (vilket hon får mest hela tiden hon vill, bara inte heeela tiden), bestämde sig för att hon ville åka vagnen upp, vilket innebär 17 kg Mina och 11 kg vagn plus lite packning, och så jag då. Det var tungt.
Jag känner lite i efterhand med Henrik som drog vagnen upp och ner för Pyrenéerna, medan jag gnällde om packning...
Men precis som i Pyrenéerna så var utsikten hela tiden så vacker att man log medan man flåsande puttade vagnen fem meter i taget. Jag kom dock före flera andra personer, så så illa kan det inte vara med kondisen längre.
Väl uppe pratade jag med Henrik och sa lite oroat att jag funderade på hur neråtbiten skulle bli, men tänkte att det säkert skulle dröja innan vi skulle ner.
Det skulle det inte, vi gick inte mer än ett par hundra meter uppe på mesetan, innan vi med varningsskyltar om brant lutning på båda sidor stirrade på den asfalterade backen ner.
Asfalterat är bra, men bromsen på Thulevagnen tar bättre i lite grusaktigt, och det stupade brant ner. Det är lätt att skratta och tycka det är skönt med ner om man ska ta sig ner själv. Men med en tung vagn och en Mina i, som man helst inte vill tappa iväg, så får man lite hybris. Bromsen är på framhjulet och det är tungt för armarna att hålla emot när det drar iväg.
Så mitt inköp av 4 meter klätterrep, med någon avlägsen idé om användning blev dagens succé.
Jag kunde binda repet runt nederdelen av vagnen, medan mina kära pilgrimsvänner tittade på med förundran, och sedan upp runt min midja, så att tyngden av vagnen även bromsades av hela min kropp.
Vi tog oss ner med bravur! Och som grädde på moset så ägnade Mina flera timmar åt att leka med repet i vagnen! Kastade lasso och lekte alla möjliga lekar. Så vi kunde gå till nästa stad i rätt bra tempo.
Nästa överraskning var att de serverade "makaroner" där, fast klockan var 11.30, vilket innebar att Mina drog i sig en vuxenportion av detta tillsammans med glass och delar av min nyttiga chokladmunk.
Det har varit ett par bra matdagar för henne, då hon igår åt upp hela min pilgrimsportion med kyckling och glass... jag fick hennes pasta som hon deklarerade var "konstig".
Idag tror jag (men vi har sagt det om alla broar vi passerat) att vi gick över den bron som han tappar ryggsäcken i i The Way. (Se bilden ovan)
Svårt att ta kort på, då det var svårt att komma i rätt läge från sidan.
För övrigt en jättetrevlig sträcka vi gick idag! Förutom att jag var så slut av uppförsbacken att jag somnade en halvtimme när vi kom till hotellet. Ibland är det tur att vi har paddor och filmer....
Väl i vaket tillstånd, visade det sig att hotellet hade en liten pool. Så Mina har badat och badat på eftermiddagen, innan vi tog dagens andra glass och bestämde oss för att stanna en extra natt. Det är lite synd på de pilgrimskamrater vi fått nu, för de går ju iväg imorgon bitti. Men en vilodag med pool för Mina är viktigare, även om det känns lite synd med tryggheten av att gå med människor man känner igen och som tittar efter en. (Det är ett svårt beslut för en trygghetsnarkoman som mig, jag skulle kunna dundra iväg med dessa nu och ta 2,5 mil om dagen bara för att få heja på kända ansikten varje dag)
Men jag prövar okända vägar och saker varje dag nu, så jag överger alla trygga ansikten och väljer pool och möjlghet till att hänga tvätt och sova länge. Det ska finnas en fantastiskt vacker och gammal dopfunt i kyrkan här, så vi får ta en rundtur också i Boadilla.
Sen har vi tveksamheter kring hur vi ska gå vidare. Jag vill komma till en albergue med Augustinian Sisters med någon slags ritualer och sång tillsammans med gudstjänst och delad middag, men det är lite för långt och lite för kort att dela på två dagar dit. Vi får se om vilodagen skingrar tankarna och gör planen tydlig. Eller om kanske maken kan ringa lite spanska samtal och ordna upp allt.
Det här orosmomentet med kända ansikten beror mest på att jag läst om biten Astorga - Rabanal, som kommer längre fram. Det är en sak att utsätta sig själv för "fara" och en helt annan när man har med sig det käraste man har -Mina. Jag har på flera bloggsidor och andra pilgrimssidor läst att på just den sträckan har flera kvinnor varit utsatta för olika typer av överfall/påstötningar. Man har därför varnat för att gå själv där. Så vi har bestämt att jag inte ska göra det. Hoppas jag hittar andra kända ansikten att gå med innan det.
Annars tar jag bussen. Annars kan jag säga att El Camino räknas som en väldigt säker led och att jag känt mig väldigt lugn och trygg hittills. Alla är hjälpsamma, glada, igenkännande och tar hand om varandra!
Stor kram alla! /Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar