Det har varit tungt att packa ihop och ge sig av nu i två mornar, utan Henrik. Nästan så jag tvekat på att fortsätta. Jag tror att om jag börjat resan själv och vant mig vid det, så hade det känts som det normala. Men nu har vi haft det så bra, det har varit så fantastiskt att få göra det här tillsammans. Att vara tysta tillsammans, att prata, att se saker tillsammans.
Det har varit som ett tomrum de här två dagarna, och jag har gått som en besatt. Vi har gått ca 2 mil om dagen och idag slog vi rekord genom att vara framme 12.23. (Vi gick 7.30). Igår gick vi lika hårt.
Så jag har ägnat två dagar åt att jaga fram som jag sagt att jag INTE skulle göra. Det positiva är att vi haft långa eftermiddagar, jag och Mina och kommit i säng skapligt.
Det negativa är att mina fötter snabbt tog slut. Min stortånagel är lös, det är skitäckligt och jag har försökt tejpa fast den. Och jag har stora blåmärken efter skorna på vaderna. Idag ramlade jag även lite i en nedförsbacke och skrapade knän och en hand, den andra handen höll krampaktigt i Minas vagn - allt slutade bra, men det ruskade om mig lite.
De två bilderna är ifrån när vi lämnade Hornillos imorse vid 7.30 tiden. Vi gick senare än de morgontidiga och tidigare än de flesta, så vi var ensamma förutom en ensam vandrare strax före oss. Imorgon hade jag tänkt att bara gå en mil, men det passade bättre med Hostel efter två mil, så vi tar två mil till - det gör sex mil sen Henrik åkte. Sen funderar jag på att stanna två nätter och bara vara, eller gå 6 km till nästa by för att komma i fas med de traditionella tipsen i guideböckerna. Vi får se. Henriks spanska är saknad, nu har vi varit på två hotell där de inte kan ett enda ord engelska och bara pratar på medans jag står och säger "Only speak english", inte för att det inte går att lösa, men jag känner att vi missar så mycket genom mitt handikappade språk. Jag ska verkligen försöka plugga spanska framledes, det är ett universellt språk att kunna. Henrik får dock fortfarande bidra med sin spanska från Sverige genom att ringa och boka morgondagens hotell (jag vet! Det är lite pinsamt, men helt fantastiskt skönt att han gör det)
Inget jagande imorgon, jag får ta det lugnt för fötternas skull och pausa mer, men det har känts lite meningslöst att duka upp pick-nick och sitta och mysa i tomheten utan Henrik. Nu måste vi skapa mys-stunder jag och Mina. Vi försökte handla lite idag, men tanten i butiken vägrade först att titta upp när vi skulle köpa frukt och sen slängde hon åt oss en påse att försöka ha all frukt i. Sen fick vi vänta lääääänge innan vi fick betala. Dålig dag, säkert men vi tappade lusten att handla pick-nick och gick hem och åt upp de frukter vi köpt.
Jag har aldrig varit något midsommarfirande-fan, men jag antar att man blir lite ur-svensk när man är borta, så vi har räknat och tittat på alla blommor vi gått förbi idag och det är ett färgsprakande landskap här.
De lila blommorna har följt oss, det verkar vara någon slags ogräs pelargon som dyker upp i alla former, och sprida sig överallt. Jag har övervägt att ta med skott mer än en gång, skulle inte vara helt fel att sprida den på Lövhagen. Men antar att den är vackrast här på plats i Spaniens värme och sol.
Det går inte att glömma ur-syftet med El Camino när man är ute på leden, det är vare sig man vill eller inte en kristen grund ton, med kyrkor och monument och symboler överallt. Det är oerhört rogivande och vackert och mänskligt samtidigt som det är storartat och ofattbart. Vi har tagit så mycket bilder på allt, jag ska försöka sortera när vi väl är hemma, men jag rekommenderar att man åker hit och går leden och ser själv. Man ser det man behöver och missar en hel massa antar jag. Men för den här gången så har jag sett precis det som passat i mig.
Jag hoppas att Henrik och jag får vara friska och rörliga länge och att vi kan göra om den här resan minst två gånger, en för oss själva och en med Mina som större. Sen har vi ju massor av planer på den nordliga kust vägen på Caminon och även Trondheim, varav den nordliga per cykel med minas cykelvagn.
Vi får se hur mycket vi kan genomföra, men jag hoppas att vi kan göra de livsförändringar som krävs för att ha de här pilgrimsresorna som ett återkommande inslag i vårat liv. Det skapar de där andningshålen och återhämtningen som vi pratat om så länge. Men så länge som vårt liv ser ut som det gör hemma, så blir det för mycket arbete för att kunna genomföra dessa resor, därför måste vi prioritera om. Vilket vi är överens om, men det görs inte varken snabbt eller utan konsekvenser.
Vi kommer inte göra oss av med vår livsstil med hästar, men vi kommer drastiskt minska ned den, för att orka.
Nu är klockan strax sju på kvällen och medan jag skrivit detta har Mina av någon anledning tagit av sig alla kläder. Vi ska gå ned och försöka få i oss något vilket ibland verkar provocerande på Spanska restauranger (ironiskt skrivet med gnutta humor), då de börjar äta kvällsmat någon gång vid niotiden.
Buen Camino! Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar