När hjärtat gör ont

Mina snodde min padda, eftersom jag hade laddat ner några filmer från iTunes där, Det regnar köttbullar 2, Önskedjuret och några andra odödliga klassiker. Nej, det skulle inte vara någon padda på resan för Mina, men på dagarna är det fullt upp med annat och ibland på kvällarna kan det ändå vara skönt att gå in i sin egen bubbla för alla inblandade. Vi relaterar till varandra 24/7 i vanliga fall, så det känns mer än ok. Inte minst nu när Anna och Mina fortsätter själva.
Just det. Jag sitter på bussen på väg mot flyget hem, själv. Jag vet inte hur andra uppfattar oss, eller mig, men jag upplever mig verkligen inte som en drama queen i vanliga fall. Tvärtom. Men nu är känslan verkligen att jag är förkrossad.
Vi har gråtit alla tre, och för en treåring är måsten som jobb och tillsyn av hästar något extremt abstrakt och obegripligt. Hennes lösning var kort och gott att vi skulle fortsätta tillsammans eller åka hem tillsammans. Och hon har naturligtvis rätt. En vandring längs en pilgrimsled eller på livets väg är både logisk och enkel ur en treårings perspektiv. Vill man stanna på en lekpark så gör man det, annars fortsätter man bara. Enkelt.
Min fru har en övernaturlig förmåga att hitta "hjärtstenar". Var vi än befinner oss hittar hon stenar formade som hjärtan. Den senaste var liten och kantstött, och jag fick den som ett litet minne från vår Camino.

Jag fick genast tanken att det var mitt hjärta som syntes i den där stenen. För som 49-åring har jag ett hjärta som blivit trampat på, som upplevt det starkaste ljuset och värmen och den kallaste och mörkaste natten. Som skavts, krossats och brutits ner. Allt detta kan man se i hjärtstenen.
Och det är så det ska vara. Tittar man igen så är det erosionen och de brustna bitarna som gett stenen dess hjärtform. Jag vill hoppas och tro att det är så. Att det faktiskt är livet och det jag varit med om som gett mig mitt hjärta. Min empati och min förmåga att älska.
Alla kan se att formen inte är perfekt på hjärtstenen, och så är det. Men små saker slipar den varje dag och stora saker kommer att göra en större, ojämnare inverkan. Men det mesta kommer att göra det mer fulländat, om jag tillåter det. Om vi tillåter det.
Så även om det är otroligt lockande och fascinerande att se världen ur en treårings perspektiv så är det allt det onda och goda hon senare möter som kommer att ge henne ett vackert hjärta. Det är det som kommer att ge henne förmågan att välja att älska och förlåta, något jag tänkt väldigt mycket på när det gäller Simon och Saga också.
Idag brast mitt hjärta när jag lämnade Mina och Anna för ytterligare en dag på El Camino. En flisa av mitt hjärta försvann och det blev ännu tydligare för mig vad som är viktigt i livet. Mitt hjärta formades, lite väl bryskt kanske, men ändå.
Man kan välja att bli bitter, att sakna alla flisor och bitar som försvinner, att tycka att det är orättvist det livet tar från en. Eller så kan man uppskatta allt det vackra som blir kvar. Det sköra, alltmer hjärtformade som fortfarande vill och kan älska.
Det är det valet vi gör. Jag har gjort mitt val och det är därför det gör så ont att sitta på den här bussen. Men det är också därför det är ok.