Nu

Alla människor borde göra en pilgrimsvandring. Inte utifrån en religiös föreställning, då kan du lika gärna gå på ett löpband, utan utifrån att vi människor är andliga varelser. Och det låter ju lagom flummigt, och det är det. 

Man säger att ett av de tydligaste bevisen på människans intelligens är att vi begraver våra döda, men det gör många andra djur också. Istället är det vår förmåga att tro att något lever vidare när kroppen dör som gör oss unika. En själ, eller ande. 

Och denna förmåga, som handlar om att kunna föreställa sig saker som inte finns eller i alla fall inte syns, är i sin tur en del av vår förmåga till empati och naturligtvis mycket annat. Det är vår andlighet. 

Att göra en pilgrimsresa är att sakta och under lång tid färdas framåt i rummet för att samtidigt i anden kunna resa bakåt i livet och slutligen göra det enormt svåra och landa i nuet. 

Det är psykoterapi, yoga mindfulness och meditation i ett. En pilgrimsvandring renar kroppen, och stärker din själ och ande. Den görs hela tiden i fem dimensioner, eller sex. 

Så vad har detta med nyår att göra? Ja, en pilgrimsvandring är en livsresa, komprimerad i tid och förlagd i rum. 

Den tar dig från en födelse som pilgrim och till ett slutmål där din identitet som pilgrim dör. 

Känslan att nå sitt mål är en blandning mellan eufori och sorg, och så tänker jag att jag vill att min kroppsliga död också ska vara. En blandning mellan att äntligen gått i mål och en sorg över att det faktiskt är över. 

Vi fostras att tänka på våra liv som linjära, en i nästan allt kontraproduktiv tanke. Det finns visserligen en linje som vi följer, men den får oss allt för ofta att inte se det som finns runt omkring oss. Vi finns inte här och nu. 

Att se tillbaka och blicka framåt är viktiga egenskaper, ytterligare något som gör människan speciell. Men att inte se vad man står på, eller är på väg att sätta nästa fot på, är både farligt och dumt. 

Om nyårsafton ägnas åt att blicka framåt och bakåt, vilken dag ägnar vi åt att befinna oss i nuet? Känna andetagen, fokusera på att sätta en fot framför den andra, verkligen se allt du har - här och nu? Svaret borde vara alla andra dagar. Kanske inte hela tiden, men någon liten stund. 

Känna lite tacksamhet kanske. Nuet, som alltid finns där men aldrig kommer tillbaka. 

Trots att en pilgrimsvandring är just en vandring är det kanske framför allt ett sätt att stanna upp och befinna sig i nuet. En bristvara för oss andliga varelser. Vår linjära jakt på mål och mening dödar i slutändan mycket av det som gör oss till just människor. 

Vi är. Nu. Och det i sig är något värdefullt. Lidandet och eländet finns där, liksom lyckan och allt det fina. Och i varje ögonblick kan vi välja hur vi vill agera, vad vi vill trampa på, undvika eller sträva emot. Nuet är en gåva du hela tiden får och som du genom ditt agerande väljer att ge vidare till alla runt omkring dig. Din vandring. 

Tänk även på det idag, och alla andra dagar. 

De sista 10 milen och alla sånger, del 2.

De här sista bloggarna har varit jättesvåra att skriva, det är över, vi är hemma och man vill dra ut på det - det får liksom inte vara slut. Att skriva om det gör det väldigt definitivt. De sista kilometrarna fram till Katedralen i Santiago del Compostela var väldigt "tomma" för mig, det var så bisarrt att vi var framme, att vi gjort något som kändes oändligt och ofattbart långt - och så var det liksom klart. Många vi mött på vägen blir "fast" och fortsätter att gå, Northe, Madrid, Primitivo m fl. Och lite så känns det, det här med att gå är vår "grej", speciellt på det här sättet.

Att se människor komma till Katedralen, några kom i taxi (de var helt trasiga) några springande med segergester, några som vi; lite vilse och osäkra på vad vi skulle göra och känna - det tog länge att landa. För mig som aldrig kan släppa prestandan, så var det inte klart förrän vi hämtat ut vårat diplom och redovisat våra stämpelkort från hela vägen sen St Jean Pied de Port, 80 mil. Det blev 1,5 kort var vi fyllt... Sen landade vi utanför pilgrimskontoret och firade med oliver och varsitt glas vin. Där blev vi sittande en stund medan det sjönk in och vi begrundade diplomen. Man får diplom för allt över de sista 10 milen, och barn mellan 10-14 år får diplom. De har liksom inte tänkt på yngre barn, så Mina skulle inte få något.  Men hon charmade dem, visade sina stämplar och överöste dem med sina berättelser på svenska... Så hon innehar idag även hon ett diplom där det står att hon är en äkta pilgrim som gjort sin pilgrimsresa - vilket hon ju har. Hon har kämpat och gått och levt med det här i 6 veckor, inlevelsefullt och med hela sitt hjärta.

Hon har funderingar och tankar om människor vi mött, platser, katedraler och om det hon sett på ett alldeles för vuxet sätt, hon har fått överkomma så mycket och förutom att hennes fötter vuxit så att inga skor passade när vi kom hem, så har hon nog vuxit i själen också, på sitt alldeles egna sätt.

 

Kvällen i Santiago kan jag knappt beskriva, jag är för dålig med ord. Den kvällen kommer jag bära med mig så länge jag lever. Vi skulle bara ut och äta snabbt, vi var helt slut och orkade inte ens duscha. Bara på med andra kläder och iväg. Då vi fått något "gratis" tapas kort från hotellet så skulle vi till ett särskilt ställe, vi var inte ens säkra på varför, vi är vanligtvis inte så giriga på gratisgrejor utan vill hellre hitta något som passar oss, men det gjorde att vi hamnade längre bort än vi tänkt oss, förbi flera ställen som såg fantastiska ut, jag surade lite över det och vi kände oss bakvända när stället var av det "finare" slaget och de missnöjt ville placera oss ute på pizzeria delen, istället för restaurangen.  På vägen dit träffade vi två svenskar som vi mött på vägen, som också firade sin framkomst, underbart att få dessa "avslut" och se att människor, liksom vi kämpat och orkat! Väl sittande vid ett bord inne i restaurangen och med en trumpen kypare, som knappt ville servera oss, fick Mina upp ögonen för en stor "tank" med en massa stora hummer och kräftor i, man skulle kunna tro att hon som oss, skulle bli lite ömklig över deras öde i en tank på en restaurang, men icke. Eld och lågor över att kunna få välja en och att hon sedan skulle få se den tillagas och få äta upp den...  Nu blev det inte så, vi valde räkor i vitlök, vilket hon åt nästan alla och sedan en köttbit och sallad.  De tinade upp och kyparen och Henrik ägnade sedan kvällen åt att läsa och gå igenom lokala druvor och vin, så vi höll inte på att komma därifrån. Vägen hem mot hotellet, började med en man som spelade stycken av Mozart på fiol - mina blev trollbunden och vi stod länge och bara dansade och lyssnade. En bisarr känsla att stå på gatan bakom katedralen och lyssna på någon som spelar för småpengar, som i mina öron måste vara skolad och vara i en konserthall. Kvällen var ljum på ett sätt som vi nästan aldrig får i Sverige och ljuset i Santidago på kvällen är fantastiskt. Nästa stopp var en man som spelade harpa, också så skolat, så fantastiskt och här dansade Mina och jag länge, han spelade svepande, magiskt och Mina skrattade i mina armar medan vi försökte se så eleganta ut som musiken var. Henrik gick mot torget och tog kort på de pilgrimer som satt där, en del verkade ha suttit länge, en del låg och sov och en del kom precis. Vi såg att det mitt emot katedralen pågick något slags dans och musik där människor samlats under valven, närmare så var det mellan 8-10 spelemän, i några traditionella dräkter, med allt mellan gitarr, dragspel och andra instrument som spelade medryckande, dansant och glad musik.  Så vi avslutade kvällen med att klappa, dansa och skratta, tillsammans med en massa människor! De spelade quanta la mera (är nog inte en spansk låt?) så medryckande att människor sjöng och dansade, klappade och skrattade. Mina sjöng för full hals, "Quara mera" och satt i mina och Henriks armar, helt vild!  Efter några låtar i denna anda, deklararerade hon att "vi måste hem", och somnade nästan direkt. En magisk kväll, som är så svår att få ned med ord för mig, då allt pågick ordlöst och vackert.  Vi bestämde oss för att inte åka buss till "världens ände" Finisterre, för Minas skull, hon var rätt less på alla våra kyrkor och hotell. Så vi sparar Finisterre -Muxia och dess hemligheter till Henrik och mig, nästa år. Och så åkte vi nattbuss till Barcelona istället, en 15 timmars maraton resa nästan helt i spåren vi gått. Det där med att Caminon förändrar en är sant, men man är också helt sig själv. Jag åkte och trodde jag skulle hitta någon slags frid, men kom hem och insåg att jag gjort mitt livs resa och på gott och ont, hittat en massa styrka, en slags styrka i att man kan, man orkar, man hittar, man klarar. Caminon är bara Caminon, som livet är livet. Det är allt det magiska, storslagna, pompösa - men det är också vardag, rutiner och bryta ihop och komma igen - som vi gör i smått och stort hemma. 

Och som slutkläm; Pilgrimsmässan, den är precis så där vacker och makalös som jag trott. Och den där silverrökelsekaret, när jag googlar kallas det kanske Botafumeiro, är i all sin enkelhet och glans, en sådan upplevelse att man ler, tårar faller, man häpnar och man dras med! Jag har inga bilder från det. Men man kan säkert hitta på internet! Kolla, men framförallt åk ner, gå och sen gå på mässan. Dras med, upplev! Man ser hur de kommer in under slutet av mässan, klädda i några lilaröda sammetsaktiga "caper" och de står på rad på båda sidor om detta silverkar. De har med sig något som ser ut mer som kol, än som rökelsepinnar och man börjar känna lukten av rökelse.  Efter en stund så börjar de svinga detta silverkar, med vad som verkar vara just glödande kol i. Med hjälp av rep och ett antal män på varje sida. Och samtidigt som det känns helt livsfarligt att svänga något med kol i ut över människorna på båda sidor i kyrkan, högre och högre, tills det nästan når taket på båda sidor (och det är högt!), så är man helt förundrad! Vi satt i sidokappellen, där man svänger den, så den svängde ut över oss på gången mellan oss som satt där. Vi hade också turen att få en fantastisk nunna, som på ett nästan rockstjärnesätt fick med sig alla genom att få oss att sjunga efter henne i korta stycken tills vi kunde psalmerna, hon hade en jättevacker röst och en ännu vackrare själ, tror jag!  Jag tror att man ska kunna se det på följande länk;  http://youtube/JHsenK-vrns  Annars sök på Pilgrimsmässan, Santiago mm.

Efter denna upplevelse, när människor börjar dra sig ut, så får jag syn på våra franska vänner! Jag ropar och de vänder sig om, de blev lika tagna som oss och efter kramar och tårar över att vi hittat varandra för ett avslut så försöker vi tappert kommunicera, vilket blev en stund på fransk/engelska och med oklart innehåll!  Det var nästan det bästa på hela resan! Av oklar anledning så blev de här två oss så kära och att få se dem en sista gång, veta att de klarat det och få vara på samma mässa var där och då allt man kunde önska sig. Vi vet inte vad de heter, eller varför de valde att gå Caminon, vi vet bara att vi delat ögonblick som av olika anledningar var så viktiga för oss alla.  Det är klart att man önskar att vi visste vilka det var och att vi haft sinnesnärvaron att fråga om namn. Men det är väl det Caminon är? Att man delar något stort tillsammans och man förstår storheten, man ser i varandras ögon att man vet och sedan låter man det gå.   

De sista 10 milen och alla sånger, del 1

I något vild planeringsiver och trötthet över det lämmeltåg av pilgrimer som överöste oss efter Sarria (det 5 dubblades, alla vill gå de sista 10 milen, samla stämplar i mängd och gå in i Santiago, jag försöker hårt att inse att det är deras "Camino") så fick vi för oss att vi skulle dela upp de tre sista etapperna i två. Vi skulle gå 4 mil och 3 mil och sedan vara framme i Santiago.  Jag vet inte riktigt vart det gick fel, men 4 mils passet blev 4,6 mil och vi gick 06.00 på morgonen och var framme typ 21.00 på kvällen, helt slut i ben och fötter. Den dagen var bara, fot framför fot, framför fot...

Den började vackert med färre pilgrimer och solsken i blick, innan vi började undra över kartor och beräkningar. Landskapet med skogar och planare än förut hjälpte väl till att första halvan var med samtal och skratt. Sedan blev det mer skratt åt det ironiska hållet när vi insåg att vi hade en mil kvar, inte 4 km...

För mig kommer de här sista milen vara förknippade med kobajsdoft, majstorklador och ont i fötterna. Vi har älskat Caminon hela vägen, och vi älskar de här milen också, de är bara förknippade med mycket människor, ljud, skräp på ett helt annat sätt, som vi helt enkelt inte var förberedda på. 

Helt plötsligt gick allt ut på att samla stämplar och i varje hörn i skogen, stod det en liten vagn med "sello" och annat krimskrams till salu. Varpå alla skulle av med ryggor och stämpla och prata, medan vi försökte sick-sacka oss fram med vagn och packning, trötta i fötter och ben. Man kunde tydligt urskilja vilka som var nytillkomna i Sarria på deras fjädrande och lätta steg, till skillnad mot de som haltande och trött med dimmig blick gjorde sina sista mil innan målet i Santiago. Nu låter jag dömande, och det är jag inte, jag bara berättar hur tagna vi blev av den här kommersen som helt plötsligt infann sig efter 70 mil av mycket ensamma mil letandes efter espresso eller glass. 

Det svetsar också samman, de här milen - både oss och de vandrare som vi möter - man möter blickar i samförstånd och glädje. Ett av de mer tystlåtna men innerliga möten vi haft är med ett äldre franskt par (vi har många teorier om deras historia, helt påhittade såklart) vi har gått om dem, blivit omgångna av dem, träffat dem på kvällarna vid måltider, vid frukostar, nästan alltid bara en hälsning och igenkännande, men vid några tillfällen diskuterande albergues och vart vi ska bo. Mannen smakade ur mitt glas vin och då berättade kvinnan att man i Frankrike säger att "om någon dricker ur en annans vinglas så kan denne läsa den andras tankar" (tror det var kontentan, jag har svårt med franskengelska). Vi har varit på samma mässor och både Henrik och jag funderade på att vi skulle säga hej då, när vi så inte skulle gå de tre sista sträckorna, utan dra ihop dem. Men vi missade det och när vi så drog i väg på morgonen så tänkte vi båda på detta.

De sista mer än tio milen har vi gått genom det som alla beskriver, eucalyptusskogarna, det är precis så fantastiskt som det beskrivs. Det första vi lade märke till var "vad är det där för träd?", det såg ut som odlingar med ett träd som växte fram ur ett annat träd. Sen kom det fler och fler, och det började lukta "ceder" eller något, en märklig doft. Vi tog väl efter någon dag ett blad och förundrades över hur vi INTE fattat att det var eukalyptus, då bladen avger en mycket tydlig och eterisk eukalyptus doft.

Andra saker som helt fascinerat oss är spanjorernas trädgårdsland och hortensior. Ja, de har ett helt förträffligt klimat, vilket jag antar förenklar, men genom alla landskap och hela Caminon så har deras trädgårdsland varit stora, välrensade och fulla med variation, något man inte så ofta ser på menyerna runt om. Vi har lyckats få lokala grönsakssoppor och rätter, men oftast är det de traditionella pilgrimsmenyerna med kyckling och pommes som flaggas. 

 

 

Sista dagen, när vi trodde att vi genom att gå så långt dagen innan "bara" skulle ha 2,5 mil kvar så var känslan både på topp och sorgsen, alla som vi träffade gick med förväntan in mot Santiago. Vi mötte flera under de sista dagarna som hade gått Camino Northe och en svensk som gått från Madrid. Men de verkar alla samlas innan Santiago och gå de sista milen gemensamt. Vi mötte en dansk kille med en "resegitarr" som tillslut övertalades att spela - vilket resulterade i att Mina och jag fick dansa, på ett café innan kl 09.00 på morgonen någonstans innan Santiago. Vilket gjorde de sista milen, med backar och allt mycket lättare...

Den oglamorösa Caminon i all sin glans

Om man tror att man kan fly från vardagens rutin och sig själv till någon slags underbar semester, då är Caminon helt fel... Caminon handlar om ytterligheter. Du är påtagligt dig själv i kvadrat, samtidigt som du är så långt ifrån dig själv som du kan vara. Caminon är  rutiner, speciellt när det är över 30 grader varmt på dagarna, då gäller det att komma upp tidigt, helst iväg vid kl 06, även om vi sällan är iväg före 07.00... Och då ska allt vara packat, frukost äten och treåringen i vagnen. Det kräver disciplin och planering.  Sträckan ska vara färdig, tvätten tvättad, torr och vikt (alltsomoftasttvättadibadkarintehelttorrochtokångestkringdet), Mina ska vara borstad, påklädd och helst iproppad något annat än marmelad. Det blir en stund på kvällen mellan eftermiddagens dusch efter svettiga pass och tvättande av smutsiga treårskläder, som man kan sitta, äta, ta ett glas vin. Sen sätter kvällens ihoppackning igång och man gör iordning för morgondagens packning och färd. Att gå mellan 2-4 mil per dag, är inte heller glamoröst, förutom de långa samtal om allt som är som grädde på moset för en som älskar sånt. Det är att passa in pauser, kissningar, kaffe, ork och värme. Och de senaste varma stigningarna så har det återigen varit 5 meter i taget ibland - till nästa skuggande träd eller i gassande sol, 5 meter till och 5 meter till.  Men man lär sig att älska det, att komma ut på morgonen, medan det är mellan 10- 18 grader varmt och kylan kräver dubbla fleecejackor, medan man känner hur den dubbla espresson landar i kroppen och solen börjar värma. Man älskar att få ta en second breakfast och äta onyttiga chokladcroissanter, utan dåligt samvete för att det är det enda som finns, tillsammans med färskpressad apelsinjuice. Man älskar att komma in i städer och byar och se hur just den byn skiljer sig eller är precis den samma. Att undra hur nästa hostel kommer att vara? Vägglössvarning? Eller alldeles, alldeles underbart...

Varje morgon bäddar vi ner Mina i vagnen i dubbla filtar och vindskyddet upp, så att hon sitter skyddad och kan börja vakna till eller sova en stund till, medan vi börjar gå och leta oss ut för att hitta dagens Caminoskyltning. Vi är ju tillbaka i bergen och det är fantastiskt. Vyerna tar andan ur en och man ser hur solen klättrar ner i Dalarna för att värma bort daggen. Så mitt i all denna rutin, med så vardagliga saker som att packa, tvätta och köpa matsäck, så trollas man bort. Jag  brukar gå bakom Henrik och Mina och speciellt mornar, förmiddagar innan värmen tar bort det mesta av orken så är allt man hör Henriks steg, Minas småpladder, fåglarnas sång och koskällor på avstånd. Samtidigt som man känner värmen av solen, vinden och vyerna som bränner fast. Jag kommer alltid att komma ihåg detta. Det är en känsla som förstärks av att man upprepar den varje dag, mellan samtalen och de små avbrotten av "jag är kissnödig nu" eller andra tillbaka till världen rop. Och för er som haft eller har treåring just nu; Jag borde skriva en blogg om hur det blir med en bajsnödig treåring på Caminon, för vi har varit med om de mest ångestfyllda ögonblicken, som att sitta på en buss och veta att det är två timmar kvar - när treåringen utropar "jag måste gå NU" till att försöka plocka upp efter oss när behoven uträttats i naturen, och människor dyker upp och förundrat undrar vad vi gör. Det är helt enkelt som det är.... Med barn.. 

Å andra sidan så får vi ju dagarna att gå med långhopp, sånger och långa historier om Minas farbror som dog för tre år sen när han ramlade ner för berget och dog i treeee ååår.  (Nej det är inte sant) och alla som någonsin tilltalat oss på Caminon är hembjudna till oss för inte bara att grilla marsmallows utan att bo där (tur att det är så få som pratar svenska).

Vi tvingas också tillbaka till nuet när stigen förvandlas till bergsbana och rullgrus, i antingen tungt uppför eller otäckt nedför.

Nu ska vi ta oss mest nedför mot Atlanten och Santiago del Compostela, pilgrimsbeviset och sedan Finistierre, för att se världens ände och havet. Sen vill jag åka buss till Barcelona och flyga hem därifrån, istället för Madrid. Men det verkar dyrare än Madrid, så vi får se. 

 

 

 

Någonstans i Näshulta plockade jag och Mina våra stenar som vi burit med oss hela vägen, för att lägga vid korset vid den högsta punkten på Caminon. Vi har pratat och pratat om vad det skulle symbolisera och för mig som har kvinnligt svårt att inte älta saker, så bestämde jag mig för under de ensamma veckorna utan Henrik att det skulle vara slutet på mina funderingar över våra hästar, att vi nu säljer de flesta och att de pengar vi förlorar inte ska vara ett ok. Jag ska bara släppa det, inse att vi behöver tiden till annat och att de beslut vi tagit inte varit "med facit i handen" utan utifrån det vi ville och tyckte var bra då. Nu tar vi steget vidare. Och jag ska inte vara arg, älta eller tänka på vad som kunde varit. Jag ska vara i nu, med min familj och orka mer med dem. Orka njuta av de hästar vi har, orka få tid över. Även om det var mindre symboliskt att lägga stenarna vid korset och mer mänskligt kallt och hastigt, så gick jag med lättare steg därifrån. Och det kändes som om det symboliserade att Caminon började ta slut, att vi närmar oss vårt mål och man med både lätta och tunga steg längtar hem och tillbaka samtidigt.  Det är det i särklass bästa jag gjort, och då räknar jag in allt det ni i bloggen inte läst, ensamhet, ångest, rädsla och vardagliga utbrott på glassätande monstertreåring. Man kan aldrig ta bort sådant från ens mänskliga, vardagliga själv och tillsammans med alla de människor vi träffat, allt vi sett, de vackra katedraler och minimala småkyrkor, alla de steg vi tagit och skratt vi delat så är det som en brytpunkt i livet - före och efter Caminon. 

Nu ser vi fram emot st Olaf leden, Sörmlandsleden, Näshulta runt, unghästarna hemma och våra älskade hundar. Det blev lite av ett avslut, vilket är för tidigt, med 10 mil kvar. Men man känner det i luften, påtagligt, att det är på väg att ta slut.   

36 kilometer och 1701 höjdmeter senare

Ja, vi har alltså gått 36 kilometer och 536 höjdmeter uppåt och 1165 höjdmeter nedåt på en dag. Det var inte riktigt tänkt att det skulle bli så långt, en pedagogisk miss i guideboken gjorde att vi passerade en fantastiskt pittoresk by i form av Molina Seca och stapplade vidare i sju kilometer till för att landa i Ponferada, känd för sin tempelriddarborg.

På vägen passerade vi Caminons högsta punkt, som enligt Suunton var 1512 möh, sedan en till topp på 1501 möh. På högsta punkten finns ett kors på en gigantisk hög av stenar som pilgrimer lagt dit. Symboliken är väl ganska enkel. Man ska lägga en sten där, gärna en man burit med sig hela vägen, och därmed bli av med en psykologisk börda man burit på. Variationen på dessa bördor är naturligtvis lika stor som formen och storlekarna på stenarna.

Anna får väl själv berätta om sin sten, om hon vill, Minas sten symboliserade nog inget annat än hennes egen resa från Västra Näshulta i Sörmland till Caminon och dess högsta punkt.
För min del blev det inte så symboliskt som jag kanske hade hoppats. Jag hade funderat mycket på vad stenen skulle symbolisera men inte kommit på något. Jag har visserligen flera pågående processer i mitt liv (vem har inte det, egentligen?), men inget som kändes avslutat.
Jag har jobbat hårt med flera aspekter av mig själv de senaste åren och både gått i terapi samt utnyttjat både min bror, min fru och min bäste vän för egocentriska utflykter i mitt inre. Det har varit nyttigt och jobbigt, men än så länge har jag en bit kvar innan jag blir en så bra Henrik som möjligt.
Men så kom jag på en ganska häftig grej, som inte har med "börda" att göra,
Anledning till att jag och Anna överhuvud taget kunde träffas var att vi befann oss i samma mörka hål i livet. Och det var inte jag som räddade henne eller tvärtom, utan vi klättrade sakta men säkert upp ur det där hålet tillsammans. Efter det har vi gjort i princip allt tillsammans.
Nu har vi alltså gått till Caminons högsta punkt tillsammans, och jag tror min sten får symbolisera den resa vi gjort tillsammans.
Det hade varit enkelt att skriva en bok om allt vi varit om sedan dess, men ingen skulle tro att den var sann så vi struntar nog i det. Och egentligen är allt det där ointressant, det som betyder något är att vi faktiskt är här.
Så när man nu gjort allt detta orkar man inte blogga. Man duschar, sköljer upp lite kläder, åter och sover. Så detta var alltså igår. Idag gick vi 26 km, från Ponferada och landade i Villa Franca i det vackra vindistriktet Breizo, men orkade inte så mycket mer än igår.
På väg ut ur Ponferada inhandlades ett träsvärd och en liten sköld till Mina som sedan ägnade hela dagen åt att slå till alla stolpar, soptunnor och annat inom räckhåll när hon likt en härförare stod i vagnen med svärdet höjt.

Nu är det återigen för sent och vi ska upp för tidigt för att ta oss an en av Caminons absolut jobbigaste sträckor. Får se hur det går. Efter skobyte (mina första kängor dog faktiskt, mer om det i en ny teknikblogg) har jag i alla fall åtta tånaglar kvar, vilket procentuellt sett inte är så illa.
Fortsättning följer.

Den andra caminon

Det var betydligt enklare att återvända till pilgrimslivet än att åka härifrån. Förutom en ovanligt krånglig flygresa, som innefattade en ofrivillig övernattning i Köpenhamn, så var omställningen till mitt "vanliga" liv enormt brutal. Jag hade gjort en sak i fjorton dagar, nu skulle jag göra fjorton saker på en dag. Jag trodde på allvar att jag skulle bryta ihop.
Incitamentet i mitt liv var dessutom kvar i Spanien och skulle fortsätta "vår" Camino själv. Men som alltid hittar man kraften där man inte tror att den finns, hukar sig och tar i lite till. Anna gjorde samma sak på sitt håll och vi tog oss vidare, hon i praktiken och jag på ett mer bildligt sätt.

Mina är ute och går med sin nya pilgrimskäpp.

Det är märkligt att det går fast man inte tror det. Lika märkligt som att man borde ha lärt sig vid det här laget att det kommer att gå hur hemskt och mörkt det än är. Hur man sedan tar sig vidare är upp till var och en. Vissa väljer nya spår, andra drar ett varv till i samma spår. Inget är mer rätt eller fel än det andra, det beror bara på vem man är.

I mitt fall har tillspetsade situationer väldigt ofta lett till uppbrott, oftare än för gemene man kanske. För mig är det väldigt lätt att se de negativa konsekvenserna av det idag, men att tro att man de facto har ett valår nog fel. Vi kommer naturligtvis alltid att välja den lösning vi tror mest på, och referensramarna för det är redan bestämt av vår grundläggande psykologi, uppväxt och våra signifikanta relationer. Alltså kan man i varje situation förutse vad du kommer att välja om man känner dig tillräckligt bra.

Idag har vi gått från Astorga till Babanal, en trycka som många pratat om med skräck eftersom en ung kvinna, tillika pilgrim blev mördad här. Innan dess förekom flera överfall också, men gärningsmannen sitter numera i fängelse. Han hade dragit om leden så människor som inte var uppmärksamma hamnade på hans gårdsplan.
Vägarna vi väljer i livet och konsekvenserna det får...
Människor vi tror på som visar sig ha andra bevekelsegrunder än vårt bästa...

Livet är en väg vi vandrar och den som faktiskt betyder något. En pilgrimsvandring kan visserligen destillera fram saker inom oss, belysa valen vi gör och våra prioriteringar, men den verkliga vandringen gör vi varje dag i vårt eget liv.

Leon

Ja, när vi rör oss runt Leon för nästan tredje dagen, så ser vi pilgrimer komma in i staden, svettiga och trötta. Jag kan inte säga att vi känner oss direkt som dem längre. Men vi gör ju "vår Camino" och den är med full inställning på att njuta av den här vackra och vänliga staden. (Förutom en fruktansvärd upplevelse med en restaurang, som skulle ha betalt för två menyer när Mina och jag delade på en, och som tog in en jättestor, argsint man när vi sa ifrån). Vi har hittat favorithak, som vi planerar att ta Henrik till när han kommer (Mina presenterade honom som Henrik Fitinghoff -Back, min pappa för dem) och vi har hittat favoritplatsen för en espresso på morgonen och ett annat ställe för glass till lunch. Så vi är ganska hemmastadda nu.  Det finns även en sk. "Finsk bastu" på hotellet, även om jag är säker på att de flesta finska bastun har över 65 grader, och en spapool, som vi fått specialgodkännande för Mina att vara på, dels för att barn egentligen inte få bada i poolen och dels för att de skräckslaget fick mig att skriva på ett ansvarsbefrielsekontrakt när jag släpade in Mina i bastun. Så igår badade vi och bastade över två timmar. Kan bara säga att det var FANTASTISKT.  På vårt favvohak fick vi idag lite lokala rätter framställda, varav en verkade vara någon slags mussla, vilken Mina tog, skrapade av paprikan och slosade i sig musslan inför dem, sägandes att hon äääälskar tonfisk...

Sen får hon sina meloner, vilket jag egentligen inte vet hur hon lyckats beställa, men hon ber om det och de förstår... Så melon måste ju heta typ melon.. Mina är mycket mer införstådd med spanska än vad jag är och beställer "fresia" glass och lemonada. Hon får vad hon ber om och säger Grazias och Adios. Hon skulle bli spansk på en sommar den lilla "ängeln". I dag var vi i Katedralen och i klostret och tittade, man blir lite "mätt" på den prakt som är och jag är fortfarande mest förtjust i den i Santa Domingo och ljuset i Astorgas katedral, men fönstren i katedralen i Leon var ju något i särklass.  Sen undrar jag ju vad de gör med de gigantiska träskåp som finns i varje katedral, de är ju gigantiska. Så jag antar att man inte har "saker" i dem. Men eftersom de dyker upp i varje katedral så måste man ju ha dem till något.  Nu ska vi försöka boka tid för bastu och imorgon ska vi bara VÄNTA på Henrik!  Nedan är det bilder från Katedralen och klostret i Leon