Om man tror att man kan fly från vardagens rutin och sig själv till någon slags underbar semester, då är Caminon helt fel... Caminon handlar om ytterligheter.
Du är påtagligt dig själv i kvadrat, samtidigt som du är så långt ifrån dig själv som du kan vara.
Caminon är rutiner, speciellt när det är över 30 grader varmt på dagarna, då gäller det att komma upp tidigt, helst iväg vid kl 06, även om vi sällan är iväg före 07.00... Och då ska allt vara packat, frukost äten och treåringen i vagnen.
Det kräver disciplin och planering.
Sträckan ska vara färdig, tvätten tvättad, torr och vikt (alltsomoftasttvättadibadkarintehelttorrochtokångestkringdet), Mina ska vara borstad, påklädd och helst iproppad något annat än marmelad. Det blir en stund på kvällen mellan eftermiddagens dusch efter svettiga pass och tvättande av smutsiga treårskläder, som man kan sitta, äta, ta ett glas vin. Sen sätter kvällens ihoppackning igång och man gör iordning för morgondagens packning och färd.
Att gå mellan 2-4 mil per dag, är inte heller glamoröst, förutom de långa samtal om allt som är som grädde på moset för en som älskar sånt. Det är att passa in pauser, kissningar, kaffe, ork och värme. Och de senaste varma stigningarna så har det återigen varit 5 meter i taget ibland - till nästa skuggande träd eller i gassande sol, 5 meter till och 5 meter till.
Men man lär sig att älska det, att komma ut på morgonen, medan det är mellan 10- 18 grader varmt och kylan kräver dubbla fleecejackor, medan man känner hur den dubbla espresson landar i kroppen och solen börjar värma.
Man älskar att få ta en second breakfast och äta onyttiga chokladcroissanter, utan dåligt samvete för att det är det enda som finns, tillsammans med färskpressad apelsinjuice.
Man älskar att komma in i städer och byar och se hur just den byn skiljer sig eller är precis den samma. Att undra hur nästa hostel kommer att vara? Vägglössvarning? Eller alldeles, alldeles underbart...
Varje morgon bäddar vi ner Mina i vagnen i dubbla filtar och vindskyddet upp, så att hon sitter skyddad och kan börja vakna till eller sova en stund till, medan vi börjar gå och leta oss ut för att hitta dagens Caminoskyltning. Vi är ju tillbaka i bergen och det är fantastiskt. Vyerna tar andan ur en och man ser hur solen klättrar ner i Dalarna för att värma bort daggen.
Så mitt i all denna rutin, med så vardagliga saker som att packa, tvätta och köpa matsäck, så trollas man bort.
Jag brukar gå bakom Henrik och Mina och speciellt mornar, förmiddagar innan värmen tar bort det mesta av orken så är allt man hör Henriks steg, Minas småpladder, fåglarnas sång och koskällor på avstånd. Samtidigt som man känner värmen av solen, vinden och vyerna som bränner fast. Jag kommer alltid att komma ihåg detta. Det är en känsla som förstärks av att man upprepar den varje dag, mellan samtalen och de små avbrotten av "jag är kissnödig nu" eller andra tillbaka till världen rop.
Och för er som haft eller har treåring just nu; Jag borde skriva en blogg om hur det blir med en bajsnödig treåring på Caminon, för vi har varit med om de mest ångestfyllda ögonblicken, som att sitta på en buss och veta att det är två timmar kvar - när treåringen utropar "jag måste gå NU" till att försöka plocka upp efter oss när behoven uträttats i naturen, och människor dyker upp och förundrat undrar vad vi gör. Det är helt enkelt som det är.... Med barn..
Å andra sidan så får vi ju dagarna att gå med långhopp, sånger och långa historier om Minas farbror som dog för tre år sen när han ramlade ner för berget och dog i treeee ååår. (Nej det är inte sant) och alla som någonsin tilltalat oss på Caminon är hembjudna till oss för inte bara att grilla marsmallows utan att bo där (tur att det är så få som pratar svenska).
Vi tvingas också tillbaka till nuet när stigen förvandlas till bergsbana och rullgrus, i antingen tungt uppför eller otäckt nedför.
Nu ska vi ta oss mest nedför mot Atlanten och Santiago del Compostela, pilgrimsbeviset och sedan Finistierre, för att se världens ände och havet. Sen vill jag åka buss till Barcelona och flyga hem därifrån, istället för Madrid. Men det verkar dyrare än Madrid, så vi får se.
Någonstans i Näshulta plockade jag och Mina våra stenar som vi burit med oss hela vägen, för att lägga vid korset vid den högsta punkten på Caminon. Vi har pratat och pratat om vad det skulle symbolisera och för mig som har kvinnligt svårt att inte älta saker, så bestämde jag mig för under de ensamma veckorna utan Henrik att det skulle vara slutet på mina funderingar över våra hästar, att vi nu säljer de flesta och att de pengar vi förlorar inte ska vara ett ok. Jag ska bara släppa det, inse att vi behöver tiden till annat och att de beslut vi tagit inte varit "med facit i handen" utan utifrån det vi ville och tyckte var bra då.
Nu tar vi steget vidare.
Och jag ska inte vara arg, älta eller tänka på vad som kunde varit. Jag ska vara i nu, med min familj och orka mer med dem. Orka njuta av de hästar vi har, orka få tid över. Även om det var mindre symboliskt att lägga stenarna vid korset och mer mänskligt kallt och hastigt, så gick jag med lättare steg därifrån. Och det kändes som om det symboliserade att Caminon började ta slut, att vi närmar oss vårt mål och man med både lätta och tunga steg längtar hem och tillbaka samtidigt.
Det är det i särklass bästa jag gjort, och då räknar jag in allt det ni i bloggen inte läst, ensamhet, ångest, rädsla och vardagliga utbrott på glassätande monstertreåring. Man kan aldrig ta bort sådant från ens mänskliga, vardagliga själv och tillsammans med alla de människor vi träffat, allt vi sett, de vackra katedraler och minimala småkyrkor, alla de steg vi tagit och skratt vi delat så är det som en brytpunkt i livet - före och efter Caminon.
Nu ser vi fram emot st Olaf leden, Sörmlandsleden, Näshulta runt, unghästarna hemma och våra älskade hundar. Det blev lite av ett avslut, vilket är för tidigt, med 10 mil kvar. Men man känner det i luften, påtagligt, att det är på väg att ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar