De sista 10 milen och alla sånger, del 1

I något vild planeringsiver och trötthet över det lämmeltåg av pilgrimer som överöste oss efter Sarria (det 5 dubblades, alla vill gå de sista 10 milen, samla stämplar i mängd och gå in i Santiago, jag försöker hårt att inse att det är deras "Camino") så fick vi för oss att vi skulle dela upp de tre sista etapperna i två. Vi skulle gå 4 mil och 3 mil och sedan vara framme i Santiago.  Jag vet inte riktigt vart det gick fel, men 4 mils passet blev 4,6 mil och vi gick 06.00 på morgonen och var framme typ 21.00 på kvällen, helt slut i ben och fötter. Den dagen var bara, fot framför fot, framför fot...

Den började vackert med färre pilgrimer och solsken i blick, innan vi började undra över kartor och beräkningar. Landskapet med skogar och planare än förut hjälpte väl till att första halvan var med samtal och skratt. Sedan blev det mer skratt åt det ironiska hållet när vi insåg att vi hade en mil kvar, inte 4 km...

För mig kommer de här sista milen vara förknippade med kobajsdoft, majstorklador och ont i fötterna. Vi har älskat Caminon hela vägen, och vi älskar de här milen också, de är bara förknippade med mycket människor, ljud, skräp på ett helt annat sätt, som vi helt enkelt inte var förberedda på. 

Helt plötsligt gick allt ut på att samla stämplar och i varje hörn i skogen, stod det en liten vagn med "sello" och annat krimskrams till salu. Varpå alla skulle av med ryggor och stämpla och prata, medan vi försökte sick-sacka oss fram med vagn och packning, trötta i fötter och ben. Man kunde tydligt urskilja vilka som var nytillkomna i Sarria på deras fjädrande och lätta steg, till skillnad mot de som haltande och trött med dimmig blick gjorde sina sista mil innan målet i Santiago. Nu låter jag dömande, och det är jag inte, jag bara berättar hur tagna vi blev av den här kommersen som helt plötsligt infann sig efter 70 mil av mycket ensamma mil letandes efter espresso eller glass. 

Det svetsar också samman, de här milen - både oss och de vandrare som vi möter - man möter blickar i samförstånd och glädje. Ett av de mer tystlåtna men innerliga möten vi haft är med ett äldre franskt par (vi har många teorier om deras historia, helt påhittade såklart) vi har gått om dem, blivit omgångna av dem, träffat dem på kvällarna vid måltider, vid frukostar, nästan alltid bara en hälsning och igenkännande, men vid några tillfällen diskuterande albergues och vart vi ska bo. Mannen smakade ur mitt glas vin och då berättade kvinnan att man i Frankrike säger att "om någon dricker ur en annans vinglas så kan denne läsa den andras tankar" (tror det var kontentan, jag har svårt med franskengelska). Vi har varit på samma mässor och både Henrik och jag funderade på att vi skulle säga hej då, när vi så inte skulle gå de tre sista sträckorna, utan dra ihop dem. Men vi missade det och när vi så drog i väg på morgonen så tänkte vi båda på detta.

De sista mer än tio milen har vi gått genom det som alla beskriver, eucalyptusskogarna, det är precis så fantastiskt som det beskrivs. Det första vi lade märke till var "vad är det där för träd?", det såg ut som odlingar med ett träd som växte fram ur ett annat träd. Sen kom det fler och fler, och det började lukta "ceder" eller något, en märklig doft. Vi tog väl efter någon dag ett blad och förundrades över hur vi INTE fattat att det var eukalyptus, då bladen avger en mycket tydlig och eterisk eukalyptus doft.

Andra saker som helt fascinerat oss är spanjorernas trädgårdsland och hortensior. Ja, de har ett helt förträffligt klimat, vilket jag antar förenklar, men genom alla landskap och hela Caminon så har deras trädgårdsland varit stora, välrensade och fulla med variation, något man inte så ofta ser på menyerna runt om. Vi har lyckats få lokala grönsakssoppor och rätter, men oftast är det de traditionella pilgrimsmenyerna med kyckling och pommes som flaggas. 

 

 

Sista dagen, när vi trodde att vi genom att gå så långt dagen innan "bara" skulle ha 2,5 mil kvar så var känslan både på topp och sorgsen, alla som vi träffade gick med förväntan in mot Santiago. Vi mötte flera under de sista dagarna som hade gått Camino Northe och en svensk som gått från Madrid. Men de verkar alla samlas innan Santiago och gå de sista milen gemensamt. Vi mötte en dansk kille med en "resegitarr" som tillslut övertalades att spela - vilket resulterade i att Mina och jag fick dansa, på ett café innan kl 09.00 på morgonen någonstans innan Santiago. Vilket gjorde de sista milen, med backar och allt mycket lättare...