36 kilometer och 1701 höjdmeter senare

Ja, vi har alltså gått 36 kilometer och 536 höjdmeter uppåt och 1165 höjdmeter nedåt på en dag. Det var inte riktigt tänkt att det skulle bli så långt, en pedagogisk miss i guideboken gjorde att vi passerade en fantastiskt pittoresk by i form av Molina Seca och stapplade vidare i sju kilometer till för att landa i Ponferada, känd för sin tempelriddarborg.

På vägen passerade vi Caminons högsta punkt, som enligt Suunton var 1512 möh, sedan en till topp på 1501 möh. På högsta punkten finns ett kors på en gigantisk hög av stenar som pilgrimer lagt dit. Symboliken är väl ganska enkel. Man ska lägga en sten där, gärna en man burit med sig hela vägen, och därmed bli av med en psykologisk börda man burit på. Variationen på dessa bördor är naturligtvis lika stor som formen och storlekarna på stenarna.

Anna får väl själv berätta om sin sten, om hon vill, Minas sten symboliserade nog inget annat än hennes egen resa från Västra Näshulta i Sörmland till Caminon och dess högsta punkt.
För min del blev det inte så symboliskt som jag kanske hade hoppats. Jag hade funderat mycket på vad stenen skulle symbolisera men inte kommit på något. Jag har visserligen flera pågående processer i mitt liv (vem har inte det, egentligen?), men inget som kändes avslutat.
Jag har jobbat hårt med flera aspekter av mig själv de senaste åren och både gått i terapi samt utnyttjat både min bror, min fru och min bäste vän för egocentriska utflykter i mitt inre. Det har varit nyttigt och jobbigt, men än så länge har jag en bit kvar innan jag blir en så bra Henrik som möjligt.
Men så kom jag på en ganska häftig grej, som inte har med "börda" att göra,
Anledning till att jag och Anna överhuvud taget kunde träffas var att vi befann oss i samma mörka hål i livet. Och det var inte jag som räddade henne eller tvärtom, utan vi klättrade sakta men säkert upp ur det där hålet tillsammans. Efter det har vi gjort i princip allt tillsammans.
Nu har vi alltså gått till Caminons högsta punkt tillsammans, och jag tror min sten får symbolisera den resa vi gjort tillsammans.
Det hade varit enkelt att skriva en bok om allt vi varit om sedan dess, men ingen skulle tro att den var sann så vi struntar nog i det. Och egentligen är allt det där ointressant, det som betyder något är att vi faktiskt är här.
Så när man nu gjort allt detta orkar man inte blogga. Man duschar, sköljer upp lite kläder, åter och sover. Så detta var alltså igår. Idag gick vi 26 km, från Ponferada och landade i Villa Franca i det vackra vindistriktet Breizo, men orkade inte så mycket mer än igår.
På väg ut ur Ponferada inhandlades ett träsvärd och en liten sköld till Mina som sedan ägnade hela dagen åt att slå till alla stolpar, soptunnor och annat inom räckhåll när hon likt en härförare stod i vagnen med svärdet höjt.

Nu är det återigen för sent och vi ska upp för tidigt för att ta oss an en av Caminons absolut jobbigaste sträckor. Får se hur det går. Efter skobyte (mina första kängor dog faktiskt, mer om det i en ny teknikblogg) har jag i alla fall åtta tånaglar kvar, vilket procentuellt sett inte är så illa.
Fortsättning följer.