När hjärtat gör ont

Mina snodde min padda, eftersom jag hade laddat ner några filmer från iTunes där, Det regnar köttbullar 2, Önskedjuret och några andra odödliga klassiker. Nej, det skulle inte vara någon padda på resan för Mina, men på dagarna är det fullt upp med annat och ibland på kvällarna kan det ändå vara skönt att gå in i sin egen bubbla för alla inblandade. Vi relaterar till varandra 24/7 i vanliga fall, så det känns mer än ok. Inte minst nu när Anna och Mina fortsätter själva.
Just det. Jag sitter på bussen på väg mot flyget hem, själv. Jag vet inte hur andra uppfattar oss, eller mig, men jag upplever mig verkligen inte som en drama queen i vanliga fall. Tvärtom. Men nu är känslan verkligen att jag är förkrossad.
Vi har gråtit alla tre, och för en treåring är måsten som jobb och tillsyn av hästar något extremt abstrakt och obegripligt. Hennes lösning var kort och gott att vi skulle fortsätta tillsammans eller åka hem tillsammans. Och hon har naturligtvis rätt. En vandring längs en pilgrimsled eller på livets väg är både logisk och enkel ur en treårings perspektiv. Vill man stanna på en lekpark så gör man det, annars fortsätter man bara. Enkelt.
Min fru har en övernaturlig förmåga att hitta "hjärtstenar". Var vi än befinner oss hittar hon stenar formade som hjärtan. Den senaste var liten och kantstött, och jag fick den som ett litet minne från vår Camino.

Jag fick genast tanken att det var mitt hjärta som syntes i den där stenen. För som 49-åring har jag ett hjärta som blivit trampat på, som upplevt det starkaste ljuset och värmen och den kallaste och mörkaste natten. Som skavts, krossats och brutits ner. Allt detta kan man se i hjärtstenen.
Och det är så det ska vara. Tittar man igen så är det erosionen och de brustna bitarna som gett stenen dess hjärtform. Jag vill hoppas och tro att det är så. Att det faktiskt är livet och det jag varit med om som gett mig mitt hjärta. Min empati och min förmåga att älska.
Alla kan se att formen inte är perfekt på hjärtstenen, och så är det. Men små saker slipar den varje dag och stora saker kommer att göra en större, ojämnare inverkan. Men det mesta kommer att göra det mer fulländat, om jag tillåter det. Om vi tillåter det.
Så även om det är otroligt lockande och fascinerande att se världen ur en treårings perspektiv så är det allt det onda och goda hon senare möter som kommer att ge henne ett vackert hjärta. Det är det som kommer att ge henne förmågan att välja att älska och förlåta, något jag tänkt väldigt mycket på när det gäller Simon och Saga också.
Idag brast mitt hjärta när jag lämnade Mina och Anna för ytterligare en dag på El Camino. En flisa av mitt hjärta försvann och det blev ännu tydligare för mig vad som är viktigt i livet. Mitt hjärta formades, lite väl bryskt kanske, men ändå.
Man kan välja att bli bitter, att sakna alla flisor och bitar som försvinner, att tycka att det är orättvist det livet tar från en. Eller så kan man uppskatta allt det vackra som blir kvar. Det sköra, alltmer hjärtformade som fortfarande vill och kan älska.
Det är det valet vi gör. Jag har gjort mitt val och det är därför det gör så ont att sitta på den här bussen. Men det är också därför det är ok.

Det var på väg - länge -

Det har hängt i luften länge, och lilla gumman om du läser det här när du är större och har diffusa minnen av ett jättebråk, så -ja- vi hade ett idag. Det var liksom ingens fel. Men du är tre och du kan och vet allt, ja, allt. Du är stursk, högmodig och superkvinnan, helt säker på att världen ligger vid dina fötter. Och jag önskar att den gjorde det. Som mamma vill man inget hellre än att se till att inget kan hända, att världen är trygg och att ens barn får växa utan att möta allt ont. Men det är mitt och din pappas jobb att se till att du kan hantera världen, att du ska kunna leva utan oss en dag och att du ska klara dig. Och det är tyvärr vårt jobb att sätta gränser för dig, så att du inte kommer till skada och inte skadar någon annan. 

 

Så när vi länge levt utan de vanliga rutinerna med dagis/arbete, morgon och kvälls rutiner, så är allt lite upp och ner. Det är hårt arbeta att gå Caminon, men det är också lite mer festligt än vardagens måsten. Idag brast det för oss alla, när vi så gärna ville göra något och du skulle pressa gränserna för hur långt du kan gå i en miljö som är kantad med allt som kanske inte är anpassad för en treåring - en katedral. Så vi hade tysta allvarliga samtal, flera.  Vi prövade att vara tydliga arga låtsas som inget Sen fick vi gå ut. Sen fick vi nästa bråk om solhatt, när du kanske kände att du vunnit lite och i segerruset pressade läget lite mer - på en treårings vis. För du är ett litet barn, och vi älskar dig över allt annat. Men du kan inte slåss mot solen. Så vi fick gå hem. Med en storgråtande, skitarg, liten treåring. Som blev argare för varje meter, då helt plötsligt allt handlade om att gå tillbaka in i kyrkan. Nu ligger vi här på hotellet, du sover. Du blev helt slut.   Det är lite orättvist att vi dragit med dig på det här och att du ska klara av nya rutiner och allt. Det här är säkert en konsekvens av det. Det är hårt att vara barn och det är hårt att vara förälder.

Men vi älskar dig över allt. Och vi älskar det här och hoppas att du kommer att älska det lika mycket som oss någon dag.

 

 

Oviktiga saker man funderar på

Det blir många konstiga funderingar, när man spenderar 8-9 timmar gåendes dag efter dag. De flesta helt meningslösa, några fnittrigt roliga där och då, andra är kanske reflektioner med någon slags bärighet. Så här kommer några, helt utan inbördes ordning. 

Nästa gång ska vi gå No Camino istället för El Camino. Utrustade med endast en kniv ska vi gå rakaste vägen genom skogar och berg och skrika "Mal Camino" till alla vi möter. 

Varför är 99 % av alla bilder på platta landskap, inklusive filmen The Way? De första fem dagarna var som att gå upp och ner för en slalombacke i åtta timmar med full packning och barnvagn, inklusive avbrott för lunch och fika. Inget i bloggar, filmer eller guideböcker förbereder en för detta. Där ser det ut som om man går omkring på Spaniens motsvarighet till Västgötaslätten. Det gör man sen. Om man överlever.

Kära tyskar. Jag tror de flesta förlåtit er för andra världskriget och allt det där, men eftersom ni fortsätter att skämma ut er genom att klottra på allt PÅ TYSKA är ni allt jämt extremt illa ansedda. Enligt uppgift försöker ni dessutom göra er förstådda på tyska, inte spanska eller engelska. Inget av detta höjer era aktier direkt. Något att fundera på kanske.

Kära kvinnor. Jag förstår ert behova av att kissa, ett mänskligt drag vi alla delar, men det här med att använda papper och sedan lämna det på marken... Det ser faktiskt bedrövligt ut. Jag har två förslag.
1. Gör som stalltjejer. I stall finns det sällan toaletter men väl boxar där man kan kissa. Man hittar dock aldrig toapapper i hästboxar eller på gödselstan - you do the math.
2. Ta med en plastpåse och lägg kisspappret i. När dagen är slut och du närmar dig civilisationen slänger du påsen i en papperskorg.

Blonda, blåögda barn är hårdvaluta i Spanien. Ibland, eller flera gånger per dag, funderar vi på att byta bort vår treåring mot en hästgård här, sedan inser vi att de skulle byta tillbaka henne i samma sekund som hon lärde sig att säga nej på spanska.

Visst gör det ont när kroppar brister, varför skulle annars Voltaren sälja.

En propp till ett badkar heter tampong på spanska. 

Man känner igen pilgrimer på gången, särskilt på kvällarna. Det är lite svårt att förklara, men ungefär som en zombie som bajsat på sig. Man är inte särskilt ärtig om man säger så, och spontana dansuppvisningnar är ytterst sällsynta.

El Camino är egentligen väldigt likt en vandringsled i fjällen, med några undantag. Den är bättre märkt, den är otroligt mycket bättre iordninggjord när det gäller övergångar över vattendrag mm och du kan få en äkta espresso i snitt var femte kilometer. Works for me.

Vi vet inte längre hur många mil vi gått. Typ 17 eller nåt

Ta inte rubriken negativt. Det är helt i linje med att vi inte orkar blogga, kolla mail eller annat. Positivt. Man orkar gå, le, prata med dem man möter, leka olika vinnarlekar med Mina (Mina vinner varje gång), prata massor med varandra och förundras över maten man får varje kväll. Igår hamnade vi av en slump på en mindre gata i Logronio, där alla i hela staden var, samtidigt vid halv tre och åt tapas och drack vin. Det var små pinxtos/tapas ställen överallt och vi prövade allt mellan patatas bravas (favorit) till små risotto och ostbitar.

Stämningen var fantastisk, folk överallt, gammal stad och musik högt överallt. Två timmar senare var alla folk borta och vi undrade lite vad som hände? Vi tror alla gick hem och vilade för senare när vi försökte sova på hotellet kom alla ut igen och festade högljutt till kl 06.00 på morgonen..... Men ändå. Det är fantastiskt att få vara med om alla dessa små möten med en annan kultur. 

    Dagen efter var staden knäpptyst när vi vandrade ut vid 8 på morgonen, frukost på fik, bestående av vad närmast kan betraktas som kakor.  Det går INTE att få tag i bra frukost.  När spanjorerna själva tycker de serverar bra frukost betyder det att man får en liten yoghurt till marmeladen och de små rostade brödbitarna.  Det här är något som vi - vana gröt/yoghurt/grovbröd ätare inte riktigt löser än.... Vi får försöka ställa tillbaka det väl tillbaka i vår frukostkultur..  Saker som vi gör bra just nu är allt som händer emellan morgon och kvälls bråken. Vi bara tycks inte komma över de här två sakerna. Mina är helt fantastisk och vi har fantastiska dagar, men just mornar och kvällar har något ångestladdat över sig då det är de enda två sakerna som fortfarande handlar om "rutin". Man ska gå upp och klä på sig och borsta tänderna och man ska gå och sova. Här kan det stupa på allt emellan att Mina ska ha den gula tröjan, till att Mina ska bestämma vad andra ska ha på sig. Vi kan varken undvika, gå rakt på, trixa, säga till eller allt annat mellan himmel och jord, det kommer liksom hittas något att få ett gigantiskt treårsraptusutbrott. Tips mottages gärna. Men jag antar att om man släpar en unge till Spanien och tar bort alla rutiner och vanligheter så måste det komma ut någonstans...

 

För övrigt så gick vi 2,9 mil idag utan att det gjorde allt för ont. Jag höll på att förstöra mina fötter med ett par Keen-skor som jag köpte precis innan vi åkte. Det var något slags "mellantingskor" mellan kängor och walking skor som skulle vara fantastiska. De höll 8 mil, och över Pyrenéerna. Sen dog de.  Så jag fick sjukt ont i fötterna och framförallt i slutet av dagen och under fötterna. Fick köpa nya på någon affär där jag först hade ner alla skor från deras hyllor genom någon slags dominoeffekt och sen fick dem att svettigt krypa runt i sitt miniförråd och hitta udda storlekar. 

Skorna är kvar på ett hotell och de nya fick sin jungfru tur idag, helt emot alla "el camino lagar" om att ha ett par väl ingånga skor med sig.

Nu ska vi fortsätta mot Burgos, där Henrik ska ta tåg/buss/flyg hem, vi är sjukt ledsna allihopa över det, det här är resan med stort R och jag vill verkligen att han ska vara med hela vägen.

 

Kära Ernest

Eftersom jag nu har besökt Pamplona känns det naturligt att vi tar det här snacket, du vet, om manlighet. Du tillskrivs ju flera såna här "bucket lists", en handlar om att man ska springa med tjurarna i pamplona, jaga storvilt i Afrika och två saker till jag glömt bort. En annan hittade jag på Internet som är att "plantera ett träd, skriv en bok, slåss med tjurar och få barn". Den känns kanske mer rimlig, om än väldigt specifik för att bevisa sin manlighet.  Men eftersom du är en stor författare, med skrivkramp, alkoholproblem och hela konkarongen, så har du säkert haft stort inflytande på begreppet manlighet. Inte minst utifrån att dina böcker är väldigt "manliga".  Av och till funderar jag mycket på det här, inte minst nu, när jag möter en massa människor längs caminon som anser att det är manligt av mig att släpa runt på en joggingvagn och ryggsäck och försöka hålla jämna steg med day-packers. Så kanske det är i någons ögon.  I mina ögon handlar det mer om att vi gör det vi gör utifrån våra förutsättningar, våra erfarenheter och vår förmåga. Ja, jag är man. Men det är jag av födseln och inget jag måste bevisa. Framför allt är jag Henrik, en person med egna och universella förutsättningar som alla andra människor och det är det vi ska respektera hos varandra. Att gå El Camino är märkligt. Jag gör min resa, Anna sin och Mina sin alldeles egen. Men det som kanske gör mest intryck på mig är alla dessa människor som vi möter när de går eller cyklar förbi oss, och som vi ibland passerar. Alla gör sin resa. Alla kämpar med sig själv, med naturen, vädret, sina fötter, ben och rygg.  Om man nu vill hitta sig själv och bli en så bra Henrik, Ernest Hemingway, Anna eller vem man nu är, som möjligt så ska man göra sin resa. Man ska vara nyfiken, ödmjuk, respektfull och aldrig sluta söka efter ny kunskap.  Ok, det blev ingen snygg bucket list, din var klämkäckare. Det är kanske därför du är en framgångsrik författare och inte jag. Men när jag läser din bucket list så tänker jag att vi ändå tänker lika. Din handlar egentligen om att lämna ett "legacy", ett arv efter sig, och att verkligen leva och uppleva livet.    Men jag skiter nog i tjurarna i Pamplona. Principen gäller dock. Gå El Camino, segla, dyk, fjällvandra, fiska - gör något som du verkligen blir levande av till både kropp och själ eftersom båda kommer att tacka dig. 

9 mil. Summering treåring på Camino

Vi har alltså gått ungefär 9 mil, vi har haft en vilodag på ett hotell i Zubiri - för att jag inte kunde knappt stå upp, efter två dagar fruktansvärd upp och nedfärd över Pyrenéerna. 

Vi har även provat sovsal, i ett gammalt kloster, något som med treåring kan kännas "ogörbart". Väl inkvarterade i Pamplonas sovsal, sprang vi ut på gamla stan för att leta en slags ny "packmöjlighet", då vi inte gått in utrustningen innan vi stack iväg, och bara i teorin tänkt hur saker skulle fungera kan vi säga följande,    1. Eagle Creek ryggan, skulle egentligen kastas, nu pliktar vi hem den som barlast.   2. Bergans Rondane ryggan är perfekt, på ryggen, inte på vagnen som packåsna.   Så väl på staden mötte vi de som har en tvååring och terrängutrustad supervagn, typ två upp till dem, en tvååring är sjukt mycket lättare att spänna fast i vagnen och deras vagn är helt makalös med specialbromsar och terrängdäck. Nu hade de både tjurig tvååring och punka, så vi kände oss segrande just den dagen.... Mina var helt enkelt på bra humör efter svår terräng och ca 4 km gång igen. Vilodagarna däremot blir tuffa på henne, då det inte finns så mycket att göra.    Väl på stan hittade vi en leksaksaffär, som hade leksaker från förra sekelskiftet och FROST, så allt var förlåtet..   Sovsal, med en skolklass på ca 50 personer i 12-14 års ålder och treåring. #Donteverdothatshit. På riktigt, jag har kanske sovit 4 timmar, medan alla barn rumlade runt och fnissade, kompanjerade av SSSHHHHYYYYYSSSande från diverse arga pilgrimer och uppspelt treåring övertrött och omöjlig att få att vara still i mer än 1 mikrosekund.

Sen är det väl inte helt kompatibelt att vara kontrollmänniska, åka på El Camino och försöka samsas med ett par hundra människor när allt man har är nedpackat i ryggsäck och ska packas upp och ihop och upp och ihop, för att man glömmer och glömmer och har ångest för att allt inte är där man tror. Jag höll på att bryta samman och tyvärr går det ut över dem man älskar - maken och ungen.

Maken blir snyggare för varje dag, brunbränd, solblekt och tappar nog lite överflöd genom sitt släpande.     Gott folk, jag vet inte om ni tänker att vi är modiga, eller bara knepiga - jag kan säga att treåring och Caminon är knäppt, men allt det jag tänkt händer i kvadrat. Hon glömmer mer och mer TV, Netflix och underhållning och berättar nu långa historier och leker med det hon har. Vår relation är bättre, för vi bara går och är, förutom kvällarna när hon är pigg och jag trött. Då går man nästan sönder av hennes energi.    Sen en reflektion om alla som lämnar spår av sig själva genom att lämna saker, klottra sina namn och år eller lägga små kort - Jag är helt säker på att Caminon lämnar mer spår i oss alla som går än vad det här lämnandet av saker någonsin kommer att lämna på Caminon.  Man tvingas göra upp med så mycket, och samtidigt så lite.  Man är. Det är fantastiskt att göra det med Henrik och Mina, vi svetsas samman på gott och ont. I nöd och lust.   Nästa gån jag bloggar ska jag ladda ned bilderna och berättelsen om Maria statyn och treåringens gråt över att hon dött.

   

Den tekniska aspekten av en andlig, själslig och kroppslig resa

Det här inlägget riktar sig inte i första hand till våra vänner och vår familj, utan till de som snubblar över bloggen i jakt på tips inför El Camino eller någon annan strapatsrik vandring. Efter två tuffa etapper på närmre fem mil sammanlagt och någonstans runt 2000 höjdmeter så har det funnits mycket tid att utvärdera de rent tekniska aspekterna av resan, och mer kommer det att bli. Vi börjar med det mest uppenbara för vår del, så är det naturligtvis joggingvagnen Thule Chariot Cheetah. Det är en av Thules lättaste joggingvagnar och den har fungerat grymt bra för vår del. 

Den har dock en stor brist som vi fått problem med och det är att den saknar bromsar. Den broms som finns har vi eftermonterat och tar endast på framhjulet. I nedförsbackar lyfter du det redan lite belastade hjulet när du drar i handtaget. Chariot är gjord som en cykelvagn och balanserar därför på bakhjulen. Det finns en version som heter CX1 och som är nästan tre gånger så dyr, har fjädring och skivbromsar bak. Den väger också mer och tar mer last. Men vi köpte vår vagn begagnad och hade egentligen inte tänkt använda den så mycket längre än över sommaren och kanske i vintern. Den här resan var inte alls påtänkt vid inköpet, och hade den varit det hade vi nog ändå inte räknat med att det skulle vara så brant. Men det går bra om man tar det lugnt, och vagnen i sig ska inte behöva vara ett hinder för föräldrar att göra en som här resa. Eftersom vi köpte vagnen av ett par som cyklade till dagis varje dag med vagnen på cykeln tror vi att den har flera hundra mil bakom sig, tillsammans med våra kanske 30-40 mil längs sörmländska grusvägar. Och den håller än. Det är ett bra betyg i sig, tycker vi.  Nästa sak att prata om är skor. Här har vi på gott och ont mycket erfarenhet. Dels för att vi redan hade ganska mycket erfarenheter av vandrarkängor i olika upplagor, dels för att vi köpte på oss och provade ett antal olika kängor och skor innan vi bestämde oss. Och det var bra. Råd 1: Lita på dina fötter. Om du går och står i skorna på hemmaplan i fyra timmar och får ont, kommer du definitivt att ha det efter två mil, och sex timmar och full packning.  Råd 2: Köp så stora skor att du kan ha dubbla strumpor, varav ett par är yllestrumpor. Det låter galet mitt i sommaren, men kommer att rädda dig från skavsår. Använd gärna tekniska strumpor som håller vätskan i benen borta, eftersom det också gör fötterna mer trötta och onda. Råd 3: Lita inte på försäljare som säger att de vet vad du ska ha. Hittar du en intresserad och entusiastisk säljare, och det kan vara på Intersport, XXL eller en outdoorbutik som vår Mest Ute så är det guld värt. När de är beredd att lyssna på dig och försöka förstå vad du behöver genom frågor som "hur ser terrängen ut?", "hur långa etapper ska du gå?", "vad brukar du gå i, vad trivs du i?" osv. så har du hittat rätt. Börjar de prata specialsulor tackar du för dig och går därifrån. Det finns inga sulor som kan rädda dig från en dåligt fungerande sko. Jag och Anna har helt olika skor, utifrån vad vi själva anser att vi behöver i samråd med kunniga säljare, och det känns än så länge fantastiskt bra. Ryggsäck. Här gäller tyvärr att dyrare är bättre. Det handlar om dyrare material och mer produktutveckling. Ska du bära 10-15 kg kan du gå ner i pris, men gå hellre ner i storlek. Ska du bära 15, 20 eller 25 kilo måste ryggsäcken vara perfekt anpassad till din rygglängd, utvecklad för att bära så tungt och ha de funktioner du eftersöker. Jag valde Arc´Teryx Altra 85 eftersom den långa versionen passade min rygg bra. Anna valde Bergans Rondano 65, som är en lättviktsryggsäck med bra passform. Båda ryggsäckarna är utpassade hos Mest Ute i Eskilstuna vilket fungerar otroligt smidigt när personalen själva använder ryggsäckar så fort de bara har lite ledigt. Och nej, vi är inte sponsrade.

Om ni köper dessa ryggsäckar eller några andra spelar ingen roll, bara ryggsäcken passar din kropp och dina behov. Det är också mycket snack om att man inte ska köpa en för stor ryggsäck, men strunta i det. Köp en så stor ryggsäck du tror att du kommer att behöva, men packa den aldrig tyngre än vad du orkar bära utifrån terräng och sträcka. Långa dagsetapper pratar proffsen om 10, max 15 procent av kroppsvikten. I den här terrängen är det definitivt ett råd att ta på största allvar om du vill gå två mil. Kläder. Underskatta inte träningskläder. Vi har dock valt fritidskläder, vilket också fungerar bra även om min skjorta blir väldigt svettig. Fritidsbyxor med avtagbara byxben i tunt tyg är superbra. Och oavsett om du väljer träningskläder eller fritidskläder så är långärmat det bästa solskyddet tillsammans med en hatt. Underskatta inte solen, regnet eller kylan. Övrig teknik: Vi har med oss telefoner, som normalt sett är avstängda på dagarna. De fungerar som kommunikationsmedel till människor i Sverige eller mellan oss om vi skulle komma ifrån varandra. Vi vill inte bli störda i onödan helt enkelt. Vi har iPads som vi skriver på, helt onödigt om du inte har den här ambitionen att hålla igång en blogg för framtida användning av Mina.  När det gäller kameror så har vi faktiskt en varsin, eftersom jag tar mycket bilder och har kameror som jag jobbar med. Anna har en Nikon AW1, som nog är världens mest underskattade äventyrskamera. Jag vet inte ens om Nikon själva förstår dess storhet. I en lista på den fem bästa äventyrskamerorna från National Geographic var den inte ens med, och den har ändå en otrolig prestanda som utklassat alla kompaktvarianter på marknaden. Vattentät till 15 meter, klarar fall från två meter och kyla på minus 10. Objektiven är utbytbara, och alla Nikon 1-objektiv passar, även om bara två är gjorda för AW1:an så de blir vattentäta etc.  Alla som rör sig ute i olika väder och vill ha något betydligt bättre än en mobilkamera eller kompaktkamera borde ha en Nikon AW1. Det är en av de kameror jag använder mest, och det är otroligt skönt att inte behöva fundera på om kameran klarar exempelvis vätan vi upplevde över Pyrenéerna. Jag fick packa in min Nikon 1 J5 (i princip samma kamera men utan något väderskydd) medan Anna hade AW1:an på magen hela dagen. Hon behövde bara hitta något att torka av linsen på när hon skulle ta bilden, därav de många bilderna trots det urusla vädret.

Träningsapp/klocka. Jag har testat flera olika varianter på detta tema, både appar i telefonen och flera klockor. Apple Watch är en trevlig livsklocka, som kan mäta din aktivitet över dagen, eller mer intensivt logga en träning, men den har tillsammans med en iPhone lite tufft att klara åtta timmars aktivitet på en laddning. Fördelen är att den mäter hjärtfrekvens utan HR-band, utan direkt i handleden, det är bra. Nackdelen är att det inte finns några riktigt bra appar till den, och när jag hade den så förlitade jag mig till slut på Apples egen träningsapp, eftersom den ändå var mer tillförlitlig när det gällde att faktiskt fungera. Det finns andra liknande livstilsklockor och de kommer att bli allt bättre. Den jag anser fungerar bäst är dock Suuntos Ambit-serie. Inte för att klockan i sig är så fruktansvärt överlägsen exempelvis Garmin, utan för att deras movescount.com spöar allt när det gäller kul, intressant och värdefull information om vad du har gjort. Ambit3 Peak har dessutom otroligt bra batteritid och kan synkas mot en telefon eller läsplatta för att ladda upp dina "moves". Detta är andra dagens vandring för vår del. Jag har valt att skippa HR-bältet på den här resan eftersom jag mest ville logga längd och höjdmeter. Man kan sedan grotta ner sig i ett tiotal olika diagram mm om man vill. All info finns verkligen där. Ett tag samlade jag på alla obskyra platser runt om världen där jag hade joggat, ja, nått kul ska man ha när man reser alldeles för mycket och egentligen bara vill gå hemma och skrota på gården.

Men... Man kan som sagt gå i jeans, t-shirt, jumpadojjor och en plastpåse med en vattenflaska och två äpplen i. Man kan välja att göra ett äventyr i sin egen stad med en vanlig barnvagn, tälta i trädgården osv. osv. Det viktigaste är aldrig prylarna, men ibland kan de underlätta, göra det uthärdligt eller kanske bara lite roligare. Men det är alltid viktigare "att" än "hur", även om just vår resa denna gång fick en påtaglig teknisk dimension.