St Jean Pied De Port- Roncesvalles - Zubiri

Jag räknade ut att vi gått ungefär 15 mil, innan den här resan, sista månaden. Snabba promenader på allt emellan 6 km till 1,5 mil, i vanlig svensk fauna, med lagom backar och grusväg. Det har knappast förberett oss, alls. Jag vet inte hur många gånger som vi sa "åh, det här är det vackraste vi sett" och "här ska vi bo" hänfört, över de vyer som hela tiden blev vackrare under första dagens sträcka rakt upp i Pyrenéerna.  Första backen, kändes överväldigande, men vi tittade på varandra när vi klarat den, rakt ut ur St Jean Pied de Port, lite triumferande!

Vi klarade den!     Mina, som helt klart är av den morgontrötta modellen, satt tyst i vagnen och till och med det kändes lite triumferande, man kan kalla oss nästan lite kaxiga när vi går där, innan backarna började på allvar och treåringen började vara just treåring. När backarna aldrig tar slut, och ett tappat äpple är för alltid borta, när man ser det rulla iväg i en fart som hisnar, då inser man att det inte bara är vackert och mysigt. Utan på riktigt.  Det är ett slags tvång ut ur stress och uppkopplat tillstånd, när man går i bergen är man "här och nu" av ren och skär tvång.  

  För det går rakt ned på sidorna av vägen och man vill ju inte tappa varken treåring eller packning. De flesta verkar ha kört den varianten med färdiga dyrresan, som vi tittade på först. Där hotellen är bokade och packningen körs mellan resmålen. 

Det verkade sjukt smart där vi gick, jag hade "bara" en 35 liters ryggsäck, med ombyten och dagens mat. Henrik hade 12 kg på ryggen, 17 kg Mina i vagnen och 14 kg Anna/Mina packning på vagnen. Plus vagnens 11 kg.  Över Pyrenéerna gott folk.  För min skull.

Man kan gott säga att vi tog oss vatten över huvudet, omspurtade av pensionärer med en snygg liten dagsrygga, med någon liter vatten och matsäck.... I varje fall så fick Mina gå bitvis, när vi inte gick på sk. "Bilvägar", utan mer stigar, och vad hon kämpade! Hon måste ha gått över 4 km första sträckan, vilket inte är så lite, när man tänker att vi gick till 1390m över havet och sen tillbaka.

Vana pilgrimer som vi är, så hade vi ju inte koll på varken hotell eller härbärgen när vi kom fram.  Och med en helt slut mamma, treåring som ramlat raklång och skrubbat knän, så ramlade vi in på första bästa hotell och tog typ det dyraste rummet. (Och det var en himmelsk säng)  Sen försökte vi oss på pilgrimsmeny, medelst treåring med spanjorer vid bordet, och en winxdocka. Mina sköter sig helt fantastiskt, men för att vara tre. Det är inte att sköta sig enligt "vuxen norm" och är jobbigt för andra som går pilgrimsleden. Även om de flesta faktiskt har både överseende och empati. Det är bland det vackraste landskap jag sett, med nya dalar och toppar runt oss hela tiden. Så dag två skrattade vi återigen lite vansinnigt och sa till varandra medan stigen plant gick genom lummiga skogar "det här är ju inget mot igår!"  Sen började det stiga lite och vi tog fram guideboken igen och läste, jodå, 250 höjdmeter skulle vi upp....  Men det är ju inget mot igår, sa vi glatt! Men det var det...

  Henriks sunto klocka (för er som förstår, för oss andra, låtsas som ni förstår) sa att vi sammanlagt gick 500 höjdmeter upp igår. Och det som var bra med igår var att nästan allt uppåt gick på asfalt. Det är bra när man drar en Thule joggingvagn... (Vi kommer att få skriva någon slags hyllning till vår gamla begagnade Thule sen. Vi mötte ett italienskt par med en sprillans ny superkittad värsting Thule terrängvagn och insåg chockade att vår är en aning "bedagad") Sträckningen mellan Roncesvalles och Zubiri var värre än igår. Varje upp och ner var med rullsten och lerskiffer. Henrik slet som ett djur och mina fotleder tänjdes ut på ett helt nytt sätt för mig.. Och för varje gång vi sa "nu kan det bara vara 2 km kvar", så var det minst 4 mil, för vi rullade tillbaka mer på stenarna än vad vi kom framåt.... Det här måste räknas som "tvångfullness", man är tvingad att vara precis här och nu i alla dagens timmar för att inte ramla och falla. Mina gick nog längre sträckor under den här dagen, då hon helst inte ville vara i vagnen alls. Till och från fick vi tvinga henne under högljudda protester för att vi kände att vi måste komma fram före mörkret, men hon kämpade uppför backar som hade knäckt många vuxna. Hela tiden sjungandes olika svenska barnsånger som Björnen sover eller imse vimse spindel. Den sista milen kan man säga var helt vansinnig, och nu hade vår teknik med vagnen över rullstenar blivit så förfinad att vi faktiskt gick om andra.... De allra flesta förvånade över att vi lyckats dra vagnen där de knappt kunde gå med sina vandringsstavar och specialkängor... När sista backarna nedför med hägrande stad i våra blickar var värre än någonsin, så sov Mina gott i vagnen medan den krängde och studsade, vi fick i myrstegstempo ta oss fram med order som "ta vänster sidan", "håll i snöret, om något händer", "jävlar, håll emot" och sånt.  Men vi kom fram! 

  Vi hittade återigen ett supermysigt hotell, Henrik frågade ska vi inte ta sovsal? Men allvarligt... Efter de här dagarna behövde vi egen toa och avskildhet.  Efter tvätt i badkar av de här dagarnas smutstvätt och inköp av teva sandaler för att slippa gå i våra kängor, så hittade vi plats vid ett mindre tapasställe och försåg oss med varsin kall öl, och småkorv med baguetter. Då ville vi bo där också. Så hittills har vi tänkt oss bo i Biarritz, Pyrenéerna och här, just här i Zubiri, spanska landsbygden, med får utanför fönstret och de godaste oliverna vi ätit.  Inte för att vi fick så många, Mina åt sig mätt på dem och spottade kärnor.. Så medan alla de med färdiga resor, vandrade iväg, tvingade för att hålla schemat och komma till nästa hotell, så fick min värkande kropp vila en dag. Vi tog en hotellnatt till innan Pamplona, önskar jag kunde säga att det är lite träningsvärk bara. Men jag kan knappt stå på bena. Bara att stå gör så ont att jag vrider mig.... Men imorgon! Då kör vi två mil till....

  Som Henrik sagt när vi tittat uppåt och sett vägen höja sig igen och igen.. "Anna vi tar 5 meter i taget" /Anna Vid Pennan

 

 

     

Etapp 2: Rolands sång, högmod och mänskliga begär

Roncesvalles är en dalgång på spanska sidan av Pyrenéerna där ett av de mest kända slagen från medeltiden stod. Roland var prefekt i frankernas armé och ledde eftertrupperna tillbaka över Pyrenéerna efter att frankernas kung Charlemagne hade slagit tillbaka saracenerna. Saracenerna, som idag skulle kallas muslimer och förmodligen var Berber från Marocko med omnejd, hade under sju års tid slagits med den stora armén av franker om Iberiska halvön. Men nu var man krigströtta, och när till slut saracenerna endast kontrollerade Saragossa erbjöd man frankerna en fredsuppgörelse där de skulle låta sig kristnas och lämna tillbaka kontrollen av nuvarande Spanien och Portugal Vilket frankerna gladeligen tog och drog sig tillbaka. Denne Roland var dock enligt legenden både kompetent och omtyckt av kungen. Han kan ha varit en släkting, men det kan också ha varit andra omständigheter som gjorde att han väckte både uppmärksamhet och svartsjuka. I vilket fal blir han förråd av en högt uppsat landsman vid namn Ganelon, som kan ha varit Rolands styvfar, som berättar för saracenernas under fredsmäklandet att han ska leda eftertrupperna och att just Roncevalles lämpar sig för ett bakhåll. Varför Kung Marsile av saracenerna går med på detta har jag inte kunnat läsa mig till, men Rolands eftertrupp anfalls och utplånas till sista man. Roland har dock ett horn kallat Ollifanten, för att det förmodligen är gjort av en elefantbete, som han kan blåsa i för att få hjälp från huvudtruppen, men vägrar. Antagligen av stolthet. När han till slut blåser i hornet är det försent, och den 15 augusti år 758 dör Roland i slagit vid Roncevalles. Senare, mellan 1098 och 1100, så sammanställer man alla olika muntliga och nedskrivna berättelserna om Roland till en dikt med 4000 rader som kallas Rolands sång. Detta sägs vara ett av de tidigaste och mest utsökta verken på det franska språket. Varför just den här berättelsen har varit så populär är kanske svårt att förstå, men eftersom saracenerna, morerna, berberna eller muslimerna fortsatte ockupera iberiska halvön in på 1300-talet finns det naturligtvis politiska och nationalistiska skäl till att hylla en martyr som Roland. Även aposteln Jakob, vars påstådda grav vi vandrar emot, framställs som "mordödaren" på olika målningar, trots att han aldrig var i närheten morer på iberiska halvön. Här blandas politik och religion på ett sätt som idag känns konstigt för oss västerlänningar, men som då var helt naturligt. Religionens uppgift var i stor utsträckning att stå för samhällets moraliska värderingar genom morot och piska, himmel och helvete. Men det är också så att religionen stöttade diverse mer eller mindre bra politiska beslut, eller användes som ursäkt för att genomföra diverse saker. Det finns inget stöd för att föra krig i kristendomen, ändå är det en av de mest våldsamma religionerna. Islam må vara lite mer tvetydig på den punkten, men deras krig har heller inte förts för religionens skull. Istället handlar krig alltid om människor som av olika skäl vill ha makt över andra människor och landområden. Om svepskälet kallas nazism, kommunism, kapitalism, islamism, kristendom eller något annat så är det i grund och botten samma grundläggande mänskliga suktan efter makt som driver olika individer att gå i krig. Den ena svepskälet är inte bättre än den andra, alla är lika dåliga. Vår vandring från Roncevalles till Zubiri är 2,2 mil och gårdagens vandring över Pyrenéerna sitter i benen. Vi får vänta på att kontoret öppnar klockan tio för att få våra stämplar eftersom vi inte orkar gå bort dit på kvällen.

Efter några kilometer blir det tuff terräng med lerskiffer (tror jag) och ganska backigt. Vi kan ana att detta är vägar som kanske sträcker sig tillbaka till romartiden, då de grävt ner sig mer än en meter i bergssidorna. Skulle man ta sig fram mellan dalgångarna så var det här man fick gå helt enkelt.

 

Vi passerar ett antal byar och äter vår medhavda lunch under ett träd ungefär halvvägs tillsammans med ett franskt par där frun går och mannen cyklar pilgrimsleden.

Alla gör sin Camino. Sista biten ner mot Zubrili är brant utför och fruktansvärt stenigt. Både mina och Annas fötter har kollapsat och vi får ta det väldigt lugnt för att inte stuka oss. Det blir så här när man går långt, och vi passerar faktiskt många som har det ännu värre. Kanske träningsvärk, kanske skavsår, eller helt enkelt att fötterna inte orkar bära upp kroppen ordentligt. Idag är vi än så länge kvar i Zubrili. Anna har sovit dåligt inatt, det regnar och vi har ont. Det blir kanske en vilodag här, eller så blir det att vi går en bit, vi har inte bestämt än. Att gå El Camino är verkligen en folkrörelse i ordets båda bemärkelser. Enligt uppgift är det 100 000 per år som går här. De flesta vi pratar med planerar inte att gå hela vägen, utan tar de etapper de hinner med under en kortare ledighet. Men vi ser de med betydligt sämre fysiska förutsättningar som går här och faktiskt tar sig två mil på en dag. Det går långsamt men det går. Människor vill göra det här, förmodligen av väldigt olika skäl, men alla kopplade till pilgrimsvandringen. Ungefär som att svenskar har någon vag koppling till Gustav Vasa och vill åka Vasaloppet. Inte på grund av Gustav Vasa, utan för att det finns så mycket tradition och historia i själva loppet som blir en del av den svenska folksjälen. Alla gör sitt Vasalopp, och alla gör sin Camino.

Etapp 1. Det vi aldrig kunde vänta oss

Jag veta inte om det finns något som kan förbereda en människa på en sån här dag. Vi början dagen med att göra inbrott i hotellets garage eftersom de lovat att det skulle vara öppet och vi kunde ställa Minas vagn där, men är stängt och låst. Jag lyckas ta mig in i tvättstugan via ett förråd och vidare ut i garaget, i det obemannade hotellet klockan halv sju på morgonen.

Efter det så handlar det om att packa och surra det som ska surras på vagnen, innan vi kan gå. Vi har aldrig gjort detta på allvar hemma, men våra teorier stämmer och vi får till det bra. Annas ryggsäck surras ovanpå vagnen och så stoppar vi ner diverse vattenflaskor och annat i vagnen.

Men... Vi har ju inte varit på pilgrimskontoret. Inte för att vi riktigt vet varför vi ska det, men vi tänker att det är viktigt. Så vi väntar till 07.30, som är SJUKT TIDIGT för något som helst att öppna i Frankrike eller Spanien oavsett om man livnär sig på pilgrimer som helst startar mellan sex och sju på morgonen. De serverar för övrigt inte heller frukost innan 07.30 någonstans, vilket också är fullständigt upp-och-ner.

Väl klara på pilgrimskontoret, vilket inte gav något speciellt eftersom vi hade fixat vår pilgrimspass på turistkontoret och redan fått dem stämplade, så var det dags att ge sig av.

Den lilla staden på cirka 1500 är mycket vacker och lever nog i princip uteslutande på den turism som El Camino ger. Den är sista anhalt på franska sidan innan Pyrenéerna, och vägen genom bergen kommer att leda oss till Roncesvalles, som är en mycket intressant plats ur historiskt perspektiv.

De första sju kilometerararna är tuff stigning på en asfaltsväg. Vi kämpar på och tar en paus efter fem kilometer för att äta den frukost vi missade på hotellet på morgonen. 

Cyklisterna kör i princip lika långsamt som vi går. 

Efter sju kilometer kommer vi fram till ett Hostel som serverar kaffe, dagen är räddad. Två dubbla espresso var senare så går vi vidare. 

Och nu blir det brant på riktigt. Den första milen har vi drygt 1000 höjdmeter loggade, det krävs riktigt tuff fjällvandring i Sverige för att åstadkomma det. Sedan krånglar det lite och vi får två avbrott i mätningen, så någon exakt slutsiffra får vi aldrig. 

Men vi går någonstans 2,6 - 2,7 mil, varav nästan två mil är rakt upp på diverse vägar och kostigar. Just den här sträckan, som är tuffast av alla, finns det minst ställen att äta på eller stanna och vila. 

Just den här dagen är vi desutom insvepta i dimma (moln) och regn i princip hela vägen, så vi vill inte stanna heller. 

Man säger ju ofta att vädret i fjällen kan växla så fort osv, men för mig som vuxit upp där kan jag säga att SMHI sällan eller aldrig har helt fel eller helt rätt, men det blir i princip aldrig tokdåligt väder utan förvarning. Det blev det i Pyrenéerna, och hade det varit en månad tidigare hade någon fått gräva fram oss ur en snödriva. 

Längst uppe på berget hittar vi sedan mängder av får och hästar, oftast helt utan staket. 

Jag har tolv kilo på ryggen och cirka 45 kilo i vagnen. Dagens mantra blir "Vi tar det långsamt så går det bra". Bitvis gick vi fem meter, vilade 15-20 sekunder och gick fem meter till, och så vidare. Trots att vi startade sent var det minst hundra personer som passerade. 

Det finns också två vägar till till Roncesvalles, där den ena är betydligt lättare än den andra. Vi valde den svåra. Det var dumt. 

Så nej. Jag ska inte skryta om hur macho det här var. Till slut värkte benen så mycket så jag förundrades över hur de ens rörde sig. det kändes inte som om de var kopplade till min hjärna alls, utan att den bara gav förslag på vad benen kunde göra och som de sedan av någon outgrundlig anledning utförde.Och ja, det gick bitvis fruktansvärt långsamt. 

Men det är till slut ändå det som är grejen. Det går. Det är inte kul eller njutbart, men du vet att det väntar en säng och en riktigt middag när du kommer fram. lidandet har ett slut och blir något slags i-landsproblem. Ja, faktiskt. Bit ihop. Du kommer att ha grym träningsvärk i några dagar, men inga bestående men eller något i övrigt bestående lidande. 

Allt detta förutsatt att du har en ok kropp och bra utrustning. Jag ska återkomma till denna tekniska del av resan senare, för även om det känns lite väl världsligt kanske på en sån här resa så blir det efter en sån här etapp en otroligt stor och viktig del av den inre resan.

Och vägen ner mot Roncesvalles blir faktiskt värre än stigningen. Det är brant och halt efter att regnande, benen känns som telefonstolpar och vagnen är tung och nästan omöjlig att bromsa. Så det tar nästan ännu längre tid och är faktiskt ännu jobbigare än stigningen. Under dagen passerar vi igenom åtminstone fyra växtzoner, som börjar med palmer och slutar med blåbärsris och enbuskar. Bara det. 

Det här är det absolut i särklass jobbigaste jag gjort, jag tror samma sak gäller för Anna, men det är ok. Det har ett slut och vi kommer fram. 

Och om vi nu inte hade kommit fram och de hade varit tvungen att hämta oss uppe i bergen hade det också varit ok. Vi hade överlevt och hade kunnat fortsätta livet och förhoppningsvis resan. Storheten i en sån här dag ligger i hur liten man känner sig. Det är ödmjukande att stå inför sina fysiska begränsningar och obevekliga naturkrafter, och det är en fantastisk erfarenhet att känna hur verkligen alla möjliga och omöjliga muskler i kroppen verkligen skriker ut sin smärta, men samtidigt säger "ok, ett steg till". 

Och alla kan verkligen göra sin egen "Camino". Man kan som sagt ta den enklare vägen (smart om man har en joggingvagn med sig) och stanna halvvägs över natten (ännu smartare). Man kan lämna all sin packning på en buss som kör den till nästa etappmål. Eller så gör man som vi. Kämpar och sliter med drygt nio timmars effektiv vandring på 2,7 mil, kommer fram lite för sent, orkar återigen inte göra allt vi borde på kvällen, få vänta till klockan tio dagen efter för att få det gjort och åter ligga efter i tidsplaneringen. 

Att vi sedan har en treåring med oss, som när hon bestämmer sig för att gå får gå och därmed spräcka tidsplaneringen ytterligare, ja, det är som det är. Precis som de fem metrarna i taget och de skrikande musklerna, tar hon oss obevekligen tillbaka till nuet. Till "Lingonträden", sniglarna, blommorna, korna och allt annat som hon upptäcker. Inte minst stenar. Det finns hur många som helst och de är alla helt fantastiska och speciella i en treårings ögon. Det är så otroligt speciellt att se världen genom hennes ögon.

Så där är vi. Det är också därför vi ligger flera dagar efter med den här bloggen och jag nu försöker skriva ikapp åtminstone lite av allt det vi upplever och tänker. Och det är nog så det ska vara. 

Förutom en dags vandring till, och en teknikblogg, så hade jag lätt kunnat skriva ett inlägg om dagen om maten och naturen. Vi har verkligen inga problem att ta seden dit vi kommer så länge det är norra Spanien i alla fall. 

/Henrik

Att ta sig till start

Never underestimate the power of fransk fackföreningsrörelse. Det är dagen innan dagen som vi för alltid kommer att räkna som dagen D i våra liv. 

Hur som helst så kan en enkel "transferdag", när man egentligen bara ska ta sig från A till B och inte mer än typ fem mil, bli till en ett helt dagsverke om man fastnar i en fransk transportstrejk. Vi lämnade vårt trevliga hotell i Biarritz runt 08.30, tog en taxi till tågstationen eftersom vi fortfarande släpade på Minas vagn i en väska (mer om vagnar och annan teknik i en annan blogg). 

Väl där får vi reda på att "visst, tåget till Bayonne går, men sedan är tågen till St-Jean-Pied-de-Port inställda fram till kvällen, men ni kan kolla om det går någon buss".

Jodå. Tre timmar senare går det en buss till St. Palais, väl där kan ni vänta en timme på nästa buss till St-Jean... 

Ok. Så detta tar hela dagen, av kånkande, väntande, kuskande, väntande, osv. Vi är faktiskt riktigt trötta och slitna när vi väl kommer fram och ska fixa pilgrimspass, hotell, något att äta och egentligen ett besök hos pilgrimskontoret - som vi missar eftersom vi till slut bara stupar i säng. Det visar sig att vi gör att ett dåligt val som vi sedan får sota för i flera dagar.

Och nu börjar det.

Efter att ha hämtat svärmor, släppt ut fåren på bete, hämtat bilen från service, packat det sista, fått ner allt i säckar så de skulle överleva flygresan sitter vi till slut på Skavsta och väntar på flyget till Biarritz precis norr om Pyrenéerna vid den franska Atlantkusten.

Lite overkligt. Anna vet inte om hon har några knivar eller andra otillåtna föremål i handbagaget och jag är så trött så jag ser dubbelt. Fast det känns lugnt ändå. Det känns som om vi på något sätt uppnått målet bara genom att ta oss till flygplatsen.

Flygresan på knappt tre timmar känns som struntsak för det här världsvana gänget, men med en treåring vet man aldrig. Efter två timmar och två fullständiga sammanbrott så tittar vi på klockan var femte minut och konstaterar att detta nog är den längsta och mest plågsamma flygresa vi någonsin gjort. 

Treåringar är på alla sätt det mest fascinerande, charmiga, monstruösa och fruktansvärda du kan göra något tillsammans med. De kan förvandla ett besök på den lokala matvarubutiken till en vandring i dödsskuggans dal med panikångesten smygandes mellan pastahyllan och extrapriset på kaffet. Sedan kan de förvandla resan hem i bilen till ett storslaget äventyr med intryck och fantasier som skulle få J.K. Rowlings grön av avund. 

Vi förstår att människor ser på det här äventyret med skepsis. Vi ser det mer som "det är precis likadant hemma, varför inte göra något vi verkligen vill då och låta Mina vara Mina?" Mannen i stolen framför Mina håller inte med, vi förstår honom precis.

Väl framme i Biarritz slår det ljumma havsklimatet emot oss och vi känner oss genast bättre till mods. Taxi till det förbokade hotellet, som visar sig ligga vid en liten sandstrand där surfare och bikers samsas om utrymmet. Vi slänger av väskorna och drar ut bland stadens gränder, hittar en strandraggarbar som bjuder på fantastisk paella, "Le Basque Axpress" samt pizza man bara kan drömma om i Sverige. Vi skämtar och säger att vi kanske stannar här istället. 

Vi avslutar med en strandpromenad, där sandstranden inte är längre än 60-70 meter, men vad gör det.

Imorgon efter frukost bär det av mot Saint-Jean-Pied-de-Port, som är pilgrimsledens början. Tanken är att vi ska åka tåg dit, fixa med pilgrimspass, köpa på oss lunch för första dagens vandring över Pyrenéerna och sedan ge oss av dagen efter. 

Men vi är här och framför allt här och nu. Anna log sådär från hjärtat idag när vi pratade och åt, jag minns faktisk t inte när hon gjorde det senast. Det krävs att både själ, hjärta och kropp är på samma plats för att det ska kunna inträffa. En perfekt början med andra ord.

/Henrik

Till Vilhelmina

Som alla föräldrar så kastas jag mellan vad man vill och verkligheten.
Mellan de godaste intentioner och de svartaste hålen i ens person, alla de där drömmarna om hur livet med en liten ny människa skulle bli och verklighetens krassa måsten och de val man gör utifrån sitt eget ego/person.
Den här resan var tänkt för dig, den var tänkt som någon slags förlåt och paus ifrån det som är jag i kvadrat, när jag väljer att plugga heltid och arbeta heltid, medan du var tre år. Den var tänkt som en paus ifrån "skynda dig", "inte nu" och "vi hinner inte".
Den här resan är min önskan och jag hoppas jag är en bättre människa med ork och tid, under den, för att det ska bli din resa, din tid.

Men jag vet att vi kommer bråka, för du är tre och ett halvt år och kan allt, vill bestämma allt, och jag är 42 och har något mer erfarenhet att se att du inte kan få bestämma allt.
Så den där underbara drömmen om hur allt flyter och vi kramas, är bara en dröm.
Fast vi kramas faktiskt massor, och säger förlåt och jag älskar dig, mest hela dagarna - efter att vi bråkat och skrikit om de mest bisarra saker som en tre och ett halvt åring kan komma på att den måste bestämma om.

Jag vet inte om bloggar finns kvar för alltid, eller om man måste spara dem, men min önskan är att du ska kunna läsa den här när du är större, och få en inblick i hur det kunde vara när du var tre. Och förstå att vi var så mänskligt felande, men ville så väl. Och att fast vi släpade dig runt på alla hästclinicar och du inte hade något val mer än att följa med, så visste vi att våra drömmar gjorde oss bättre och lyckligare och att det gjorde oss till bättre föräldrar för dig.

Så nu med 14 kg packning och reseångest inför vad vi ska göra, tvivel och hopp om vartannat, så hoppas jag att jag kan skriva om 80 mil att det var värt det - att du ska ha minnen om en glad mamma som gjorde något hon drömt om.
En familj mår aldrig bättre än mamman och pappan, och deras relation - så vi får aldrig glömma att resan också är för oss, något som vi kan ta med oss.
Så med alla goda intentioner som finns om "ingen stress", så stirrar jag pack ångesten i ögonen och ökar på de 14 kg med färgkritor och korsord.
Älskade gumma, nu kör vi!

Den yttre och den inre resan

Jag kommer inte att ha möjlighet att gå hela El Camino. Det liv vi valt att leva och den verklighet med djur som ska tas hand om och saker som måste göras utifrån årstider och annat, gör att jag måste åka hem efter en vecka ungefär när jag hjälpt Anna och Mina över Pyrenéerna.
Först kändes det ok, men nu måste jag ändå erkänna att det känns jobbigt. Jag har ju inte bara valt en livsstil med hästar och djur på landet, jag har också valt en livsstil där jag delar intresse och så mycket tid som det bara är tekniskt möjligt med Anna. Och jag älskar det.
Sedan var det det här med resan. Att resa kan betyda så mycket. Skolresa, livsresa, resa till jobbet, resa till sommarstugan, resa till Thailand, tidsresa osv. En känslomässig berg-och-dalbana är utan tvekan en resa det också.
En pilgrimsresa, vad innebär det? Ja, förutom den uppenbart religiösa aspekten, som väldigt få människor numera verkar lägga i begreppet, så är det ofta en geografiskt lång vandring mot ett tydligt mål. Det finns också ofta en historisk aspekt eftersom dessa leder ofta är mello 500 och 1000 år gamla. Mer då?
Ja, jag måste erkänna att jag också är lite besviken över att inte kunna skryta med prestationen av att ha gått El Camino. Det är ju ändå lite som Vasaloppet, fast med en religiös koppling istället för politisk, eller katolsk istället för protestantisk. Men ska det verkligen vara en prestation i samma bemärkelse?
Det man kan konstatera när man läser om El Camino är att det väldigt ofta handlar om en prestation för många människor. Man sätter upp ett högt tempo och en målsättning att klara det på 24 dagar, eller något sånt.
På sätt och vis blir det som all annan konsumtion vi ägnar oss åt, vilket kanske inte är så konstigt. Idag konsumerar vi mat, inte för att vi är hungriga utan för att det är gott. När vi sedan ätit för mycket konsumerar vi fysisk aktivitet, inte för att vi ska producera något utan för att vi måste förbränna något. Vi jobbar åtta timmar om dagen, inte för att inte gå hungrig och frysa, utan för att ha råd att renovera köket, äta för mycket, träna, konsumera resor och upplevelser. Köpa lycka.
Men det blir svårt att konsumera en resa till fots på 80 mil. Någonstans på vägen så kommer resan att bli det som konsumerar dig. Du kommer att uppslukas av att varje dag upprepa samma rutiner för att förflytta dig mellan två och tre mil. Allt ätande kommer att göras för resan, allt vilande. Allt du bär med dig kommer till slut att vara en belastning.
Och där någonstans kommer det inre och den yttre resan att mötas, det är i alla fall det jag tror har hänt med alla pilgrimsvandrare i alla tider. Med en hjärna som inte längre kan köpa sig fri, som hamnar på noll. Med en kropp som varje dag tar ut sig och inte längre lagrar extra energi. Där blir vandringen en inre resa, där kroppens kemi återställs och vi kan bryta negativa spiraler av tankar och beteenden. En resa där det verkligt meningsfulla är det enda som blir kvar. En kropp och själ som läker i rörelse.
Nästan alla pigrimsleder, om inte alla, kantas av historier om mirakulösa helanden där människor blivit friska från diverse fel och sjukdomar. Vissa av dessa berättelser är kanske myter, andra kanske är sanna. Men jag tror också att det i vissa fall kanske är själva vandringen som gjort människor friska.
Vi vet idag att våra kroppar är konstruerade för att vandra, därför mår fysiskt bra av det. Vi vet också att en av de mest effektiva behandlingsmetoderna mot depression är promenader. Kroppen kan läka vår själ.
Och det är också den aspekten av resan jag sörjer mest över att inte få uppleva. Man kan fortfarande konsumera tio mil av resan. Jag kommer kanske inte att få uppleva känslan av att existera i resans nu, där jag inte längre kan vara analytisk och reflekterande, utan där jag bara är. Där min kropp kommer i kontakt med mitt 10000 år gamla jägar- och samlarjag. Det som den egentligen är byggd för.
En annan gång kanske jag också kan gå en pilgrimsled, vi får se. Jag känner mig dock i allra högsta grad delaktig, och det ska bli otroligt intressant att få följa Annas resa - fysiskt och själsligt.
Henrik