Tror det är ett av de vanligaste samtalsämnena på Caminon och som det verkar en helt naturlig fråga, Varför går du Caminon? Innan sångstunden hos Nunnorna fick vi ju också alla presentera oss och vilka skäl vi hade för att gå, en del svarade kort och andra pratade intensivt och länge om vad som fått dem att dra ut på den 80 mil långa pilgrimsleden. Så här långt kan jag säga att unga människor vi träffar ofta svarar "äventyret", "träffa nya människor" och äldre (tja, i min ålder, den sk. medelåldern) ofta svarar att de "vill lära känna sig själva", "vill hitta tillbaka till sig själva" osv. Sen återgår det lite när pensionsåldern uppnås till att "träffa nya människor"..
Liten materialcheck:
-Eagle creek förvaringssystem, pack it cubes mm: Kan inte leva utan, ser hur människor knölar ner kläder och sliter runt i sina ryggor. Inte vi, våra kläder förvaras i små kuber och tas fram i bättre skick än garderoberna hemma.
-Salomon kängorna jag köpte: Ta i trä, jag ser dagligen människor ägna timmar åt att plåstra om sina fötter med diverse otäcka köttsår. Hittills har jag klarat mig helt, förutom efter keenskorna, där jag fick blåsor mellan tårna då de inte var vattentäta och fukten gjorde att det blev skav.
-Minas Houdini shorts. Alla våra kläder borde vara gjorda i detta material. Tvättar varje kväll och de torkar på ett kick. Jag har även en Arcteryx klänning med att ha på kvällarna, i detta underbara material, skrynklar inte, väger inget och är bara helt fantastiska.
-Min Patagonia magväska (tja, alla har dem, magväskorna alltså. På Caminon är de inne, överallt annars är de ett tecken på knepighet) Fick laga den idag med lite cykeldäcklappar, men den hänger i.
-Teva sandalerna: varje dag när kängorna åker av, applåderar mina fötter.
-Ryggsäcken, Bergans Rondane, lättviktsryggsäck. Samma här, den har jättebra system för att anpassa och sitter som gjuten, vilket gör att jag kan gå obehindrat. Man ser människor gå med höftbälten nere på låren i princip och undrar hur deras axlar ser ut? Sen är den mycket lätt, vilket gör att jag håller nere vikten jag bär på. Det enda negativa är att utanpåfickorna inte har låsning eller resår i uppkant vilket gör att man tappar saker när man ställer ner den. Kan vara besvärligt när man tappar ut en slags vass skära för vinrankor man hittat och släpar på, människor ser oförstående ut.
Idag, torsdag reparerades all min misstro mot människor och det visade sig att underbara änglar av vänlighet finns: Som jag skrivit förut så har jag ju oroat mig för vissa sträckor av Caminon, nu när Henrik inte är här och vi är två som går. Dels tycker jag inte om att utsätta Mina för vad som helst och dels så är det så att ute på forum om Caminon kan man läsa om hur kvinnor blir utsatta för både mindre övergrepp och blottningar, till att det skett ett mord av en ung kvinna. Just in och utfarter på de större städerna och sträckan Astorga - Rabanal har varit platser som varit belastade. Då Mina och jag ofta sover i eget rum, och lägger oss innan den traditionella pilgrimsmenyn där människor sällskapar, så missar vi det naturliga forumet för att fråga när människor ska ge sig iväg och om vi kan hänga på. Ofta så går vi ju ändå på tider så att vi har pilgrimer både framför och bakom. Nu satte jag ändå ut en liten blänkare på ett forum på FB för kvinnliga som går Caminon. Camigas. Och fick ett sådant varmt gensvar att hjärtat blev fullt. Och som om av en händelse så visade det sig att jag satte ut detta på onsdagen och att torsdagens sträcka gick förbi byn Moratinos, efter ca 12 km, och där bodde Rebekah Scott, som skickade en inbjudan att komma förbi. Vi fick även en inbjudan från några som kände igen oss från sångstunden hos nunnorna att gå med dem, de här sträckorna. Abret var att de var 1 mil före oss och skulle gå 3 mil dagen efter, vilket skulle innebära 4 mil för mig och Mina för att komma ikapp. Tja vi tänkte att vi måste försöka, så vi gick upp tidigt och var iväg 07.00. Efter12 km, gick vi ner mot byn och frågade första gubbe vi träffade på om "Rebekahs hus", han blev eld och lågor och sprang före mot en gata där vi mötte henne och hennes make med ett lass hundar. Sen blev vi inbjudna till deras hus och fick frukost, kaffe och mycket hundmys, vilket gjorde Mina överlycklig. Sen fick vi träffa både katter och höns och tillslut fick vi skjuts med Thulevagn och allt ca 1 mil, vilket helt plötsligt gjorde att vi hade en sportslig chans att hinna ikapp vårt blivande Caminosällskap. Mina har sedan sjungit sånger hela vägen om hundarna och hönsen, och är nu redan i tanken ägare till två höns som ska bo i hennes rum. Då jag gick de första 12 km, alldeles för fort, i tron att jag skulle hinna 4 mil den dagen, så började kroppen protestera när det var en mil kvar, så när vi väl kom in i Burgo ranero, vår slutstation, och efter lite snurr hittade vad vi trodde var vårt hostel - så var krafterna slut, hos både Mina och mig. Och efter att ha träffat alla de här goda människorna så fick vi träffa en otrevlig liten gris som hånade och skrattade åt oss. När vi bara gått fel. Gråtandes med Henrik i telefonen som samtidigt försökte ringa och hitta det hostel vi hade bokat rum på, så fann vi våra Camino vänner som såg hur trötta vi var, plockade av mig ryggsäcken, tog vagnen och mer eller mindre föste oss till hotellet. Där ägaren visade sig vara ute och leta efter Mina och mig med bil, vi fick vatten, hjälp till rummet, och kunde bara slänga oss på sängen och vila. Som sagt ÄNGLAR.
Härligt att följa er resa o era glädjeämnen
SvaraRadera